I defy you, stars

2007-07-29T19:40:00.000+02:00

Tänder cigaretterna med en neonrosa tändare numera, sätter eld på allt som ber det. Jag frågar aldrig två gånger. Tar sanning för lögn och lögn för sanning. Verkställer. Drömmer samma drömmar om och om igen, plockar isär dem varje morning fastän jag vet vart det leder, sotiga skärvor som låter som spädbarn över hela jävla golvet. En del av oss lär sig aldrig att inte längta. Navelsträngen som flimrar i regnbågens alla färger och tillbaks till blågrått. Och sedan att förflytta sig från sängen till dörren. Att resa sig. Hur jag hellre sjunker tillbaka ner i mardrömmen. Där kniven friar mig, där du inte längre behöver vara rädd, för den här gången är det du som skadar mig. Inget straff tillfaller bödeln. I varenda saga är han klädd i sammetssvart och blir smekt av både himmel och feber. Vi tillfredsställer barnen och stänger dörren. Redigerar inte en enda jävla tanke.

En rännil av mörkblått glitter letar sig från min tinning ner till mitt nyckelben, fortsätter ner mot naveln där jag sitter, en av de fyra runt köksbordet. Jag har vetat längre exakt hur skör tråden faktiskt är, och när ni så förfasas och gråter, skriker när den går av så kan jag inte låta bli att flina. Naturens lagar är hånfullt skrattretande, jag kliver över lik med en nyckel av guld hårt knuten i högra handen. Men sagorna har aldrig varit låsta, aldrig varit gömda, vi har aldrig behövt leta. Hör du det, vi hade inte behövt göra snitt efter snitt i våra handflator, älskling. Vilken färg blodet än tar när vi öppnar våra vener spelar ingen roll. Änglarna kommer att skynda sig fram, kasta sig på knä och föra din handled till munnen i varje fall. Vi kommer blekna, sjunka ner till marken samtidigt, vrida oss på rygg och känna hur stjärnhimlen återvänder in i våra ögonhålor. Silverljus mellan svarta träd, tyll eller nakenhet, jorden fryser och skälver, spricker till små små bitar av kattguld. Sanningen var aldrig så tänjbar som vi ville att den skulle vara. Den var så mycket mer.

Sitter på samma trottoarkant nu, tummar samma fotografier. Jag känner pulsen slå och är vettskrämd. Det är en helt vanlig måndag. Dagarna flyter ihop med vårat sätt att gripa efter dem, försvinner in i vimlet med ett hånfullt flin och suddar ut alla minnen om datum i mitt huvud. Har inte haft någon klocka på mig på över två år, sista gången som jag tog på mig den så fick den tänder och grävde sig fast i huden. Märkena är fortfarande kvar. Blåmärken som bultar. Vad har förändrats egentligen? Jag är kvar på samma ställe, jag är fullt medveten om var jag är men jag vet inte vars det är. Vet inte vars det ligger, vet inte på vilken karta, vems ärrvävnad. Stearinet smälter och flyter över kanterna på ljuset, rinner ner och flyter över fönsterkarmen, ner längs husväggen. Blödande suckar och viskningar. I gryningsljuset något slags fruset sockerfall. Jesus sa aldrig att vi inte kunde spränga hans kors. De blödande X:en på min rygg syns knappt nästa morgon, du kan inte se dem överhuvudtaget. Jag har blivit bra på att le, verka kontaktbar, har inte nån tid att passa på flera veckor. Flera veckor kvar innan de ska fundera över vad de ska göra med mig igen. Hur de ska hjälpa mig, tillgodose. Få sina löner. Jag ska hjälpa dem, för jag har tröttnat. Jag ska visa henne mitt slagfält, bjuda in henne i min krutdimma. Sedan släppa hennes hand och se hur hon hittar ut igen. Sitta i skyttegraven och titta på när hon stapplar runt. De ska själva få hitta ut ur labyrinten som jag bara kan radera om jag så vill. Inga förklaringar kommer att behövas, hon kommer att se mina smutsiga knän och händer. Mina trasiga klänningsfållar, mina blödande skavsår. Hon ska uppmuntra mig att trä på mig vingarna igen.

Hur många riktningar jag än kör i så hittar jag varken ut eller hem. Det är gaspedalen som gäller och suffer now or suffer then. Skammen och paniken ska du få ta av min hals när jag böjer huvudet nästa gång. Det börjar bli tungt. Bränner mot mitt bröst, in genom tröjtyget, torterar min hud. Jag orkar inte svara på brev, orkar inte vinka hejdå, orkar inte titta dig i ögonen. Du är så vacker. So what’s the point? Jag har inte blivit en sparv än. Men jag behöver sträcka på mina sönderslitna vingar. Burens galler skaver något fruktansvärt. Kamerablixtarna börjar göra mig galen. Ljuset gör mig förvirrad.

Jag bad dig aldrig att stanna hos mig, men du är kvar. Jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket att du tillåts hålla i min kniv. Du svalkar mina såriga, svidande nagelband. Sötvatten. Din röst är heroin till för mina hungriga öron. Lugnet du blåser längs min kallsvettiga nacke går inte att jämföra med något annat. Dina handleder pryds ännu av mina pärlor. Jag ser dig dra upp persienn efter persienn och du vet hur det skrämmer mig, jag kryper ihop i din garderob för att få vila. Flackar med blicken, insektslik, väntar på att dina händer ska ta tag i mig igen och framkalla mig i färg.

and then she begs and she says "pretty please."

2007-05-06T16:40:00.000+02:00

Jag blir osäker när jag ser pennan röra sig över papperet. Blankvita ark inger mig en sådan ångest att jag inte vågar röra dem. Orden flödar som blod men fryser till is innan de hunnit nå kulmen av sin orgasm. Jag börjar tro att jag tynar bort, och jag börjar tro att jag till och med vet att morgondagen är en förrädare. Allt som är blodkärl måste förstöras. Destilleras. Bli till kristallklart vatten för mig att se igenom. Drogintaget är inte så stort som det skulle behöva vara. "Det är väl så att du behöver något mer? För det hjälper inte alls så mycket som du önskar." No shit. Nu när du tagit mina rakblad och även kommer att ta bort rakhyvlarna från mitt badrum så sitter jag på min säng hela nätterna och bränner mig med stearin. Jag kan inte sova. Himlen är krävande och kvävande när den slocknar och när den tänds. Jag sitter och tittar på tv med dig och plötsligt slår magen runt av dödsångest så brutalt att jag måste resa mig upp och gå. Vet aldrig vart jag ska gå, som vanligt så finns det ingenstans att ta vägen när väggarna börjar viska. Sätter mig till slut nånstans och börjar skaka. Det krälar i hela mig och din oroliga röst gör bara att krypen krälar ännu mer under huden. Jag kräks och efter det så vill jag dö. Sedan klingar det av. Det bara försvinner. Eller nej, det försvinner inte. Det liksom tonas bort. Som en drog som avtar långsamt. Vem ska jag gå till när dagarna fortfarande förvandlas till en mardröm ibland? Vem ska binda fast mig, vem ska släta över, vem ska älska, hata, bli rädd, göra te? Det måste finnas någon slags rutin i rutinets motsats. April kantades av kyla, glas och dimma varvat med en hel del pärlor av varmt neon runt mina sargade handleder. Akuta samtal mitt i natten, överslätande skratt och öppna fönster. Snö som faller in på golvet. Gatulampan som blöder i gult över köksgolvet halv fyra på söndagsnatten.

Poesin stannar upp och tittar på mig. Jag varken förklarar eller stirrar tillbaks, bara vänder mig bort. Hur kan det finnas svek i sådant som jag inte ens väljer själv?
Jag vet att jag borde ursäkta mig och inte gråta rakt ut. Att jag borde skrika in i kudden, gråta mot någons axel, inte mitt på gatan. Men hur ska jag kunna hitta det som håller på att raderas om jag ger min sorg morfin hela tiden? Jag kommer aldrig att få veta hur stor del av mig som håller på att ruttna om jag inte får skaka tills jag somnar. Det är ingenting vackert med det, det handlar bara om överlevnad. Att inte bli en zombie. Vill ju bevisa att jag bemästrar det obscena, att jag har kontroll över födsel och dödslängtan, att jag ser bra ut när jag krampar, strålkastare, att jag knullar med embryot och lämnar det att förblöda i gryningen. Som att det skulle ligga något pretto och vackert i det. Filmstjärna från 40-talet liksom. Det gör det inte. Det är inte konst. Det är bara instinkt och blod. Urin och svett. Hjärtkramp. Du kommer att få se. Du kommer att känna det. Du med. Stunden då du tappar kameran och inser du med.
Jag är så trött. Vi bygger fler sagor imorgon. Pulvriserar dem och injicerar. Du kan inte lämna mig när det är det som jag önskar mest. Like it or not, din handled sitter fast i andra änden av kedjan. Du kan lika bra ta min hand.

there is this thing thats like touching except you don't touch.

2007-03-16T20:47:00.000+01:00

ibland roas jag av hur lite vi egentligen vet om varandra. ibland får minnena det att klia under huden något så jävulskt att jag måste rulla mig i skiten för att bli lugn. vi byggde gravar i regnet om sommaren, vi dansade, vi drack saft, vi plundrade, vi ljög, vi skrattade, vi grät, vi levde och vi sprang. och ibland spydde vi på asfalten för att vi ätit för mycket krusbär. hur som helst så älskade jag dig mer än jag älskade någon annan. så är det fortfarande. jag önskar bara att jag fick ha dig närmre mig, att skrika ditt namn så högt jag kan hjälper inte ett jävla skit.
vet inte om poesin får nån chans att utvecklas och leva i detta kaos. klarar mig inte utan den. vet att jag blir mer och mer människa ju mer de förgör och förtär mig. mina skulderblad är tydligare nu än de var för några månader sen.
jag kanske dör, jag kanske dör nu. det är bara du som inte kommer att få veta. aldrig någonsin.
tror att poesin fortfarande är i kuvös, och jag får inte stanna och finnas vid dess sida. dom sliter i mina armar och ben, mitt hår, mitt blod. det är en svart karusell och om jag inte minns fel så var det jag som tog din hand och släpade med dig dit.
men det finns platser som inte ens du får besöka. de utsöndrar gift, platser där självaste marken svettas heroin. prinsessor i läder och blod sitter i träden och iakttar dig, spottar, skrattar, slår, älskar med sina tiaror.
dansar en dans du aldrig kommer att bemästra, bär en svaghet du aldrig kommer att orka se. röda pärlor, svarta karuseller, uttrycket i hennes ansikte när hon blir kidnappad av sorg. skisser av flykt och streckkoder pryder stadens gator, ingen plockar upp dem, ingen ser, alla springer, alla dör. sedan reser de sig. det är första gången de gör det.
blir serverad en skål med 1993, min barndoms uppskrapade händer och knän blöder i rosa. glitter regnar i mitt hår när spiklådan välts ut, stenen som kastas mot mitt huvud är en ros, jag såg så mycket mer i horisonten då än jag gör nu. skriken och kaoset gjorde mig till flickan bakom luggen, jag blödde näsblod varje dag och kräktes utan att tänka mig för närhelst ångesten kom för nära mitt hjärta. de döpte mig till sensitiv och höll undan mitt hår när jag krampade, torkade upp mitt blod, höll fast mig när jag slog, stannade vid min sida tills jag somnat. de funderade på vad de skulle göra med mig, jag hörde dem prata varje kväll. jag minns att du fick hålla mig så hårt en gång när jag ville fly att jag fick blåmärken på överarmarna från dina händer.
jag har växt, antar jag. är nästan vuxen nu. tillåter inte min puls att göra som den vill, hejdar dess flöde, stjäl dess namn, skrattar åt vildhästen i bröstet. tänker att mitt eget blod kommer att svika mig en dag. det roar mig, det gör mig lamslagen. jag förgås i röken från cigaretterna vi konsumerar, jag jagar de röda skuggorna längs asfalten. slickar i mig mina tårar som ett utsvultet barn när jag sover.

och du har mig fortfarande. du har mig allt jämt.

man kan ju inte rymma hemifrån utan att gunga på frusna gungor med dig.

vi slåss sida vid sida, båda har ögonbindlar. jag hör bara ljudet av ditt svärd när det susar genom luften.

för övrigt så är det skillnad på MÄN och MÄN, syster. skåda skönheten som illustrerar detta inlägg, jag ska se honom live i sommar. det ska inte du. rawr.

In chains.

2007-01-18T21:16:00.000+01:00

"Dags att skynda hemåt nu, försent att skynda hemåt nu, för grindarna stängs. I djupet av ditt hjärta vet du att jägarna och hundarna har hunnit ikapp. Du vänder dig om och du är fångad. På avstånd hör du hundarna skälla. När det blev din tur var du ensam. Du vände dig om, och du var ensam."

Det har slutat att regna. Det växer spindelnät längs mina underarmar, skoldagar går förbi, slipade naglar gräver i min navelsträng, och jag har gjort kaoset till min älskare för att undvika undergången. Det är ytligt och det vet både du och jag. Estetikens princip ser till att allting förblir korrumperat, och vackert. Allt bläck har runnit ur skolböckerna, det är bara tomma sidor, blank idioti. Morgnarna är inte längre våldsamma, de greppar inte längre runt min hals, de slår mig inte längre i magen. De har blivit tysta. Det skrämmer mig.
Jag vågar inte titta på rådjuret för länge för jag vet att det kommer att bli skjutet. Det är som det alltid har varit. Min obestämda rädsla VS slumpen. Och slumpen ger aldrig rädslan en chans att lugna sig. Och om Slumpen är Guds smeknamn, så bibehåller jag samma åsikt som jag alltid haft. Gud är en sadist i vackra kläder och med guld i sitt hår. Han är lättnad, kallblodig rädsla och bödel. Han ler och han pratar och han bereder en väg för alla barn och alla svaga, med en lie under jackan. Han har skapat ditt liv så att han en gång ska kunna rycka din navelsträng från jorden. Varför, det vete fan.
Människan är en så förvirrad och rädd varelse. Hon är så rädd att hon i ena sekunden skrattar och ler med sina vänner för att i nästa gråta tills hon somnar inne på badrumsgolvet. Och vem är jag att klandra? Man får ju inte ens en chans att hämta sig innan navelsträngen klipps av, innan du skärs av från det gudomliga, det tysta mjuka varma mörkret, och slungas in i en kropp. En kropp som är fånigt bräcklig, dessutom. Varför gav du oss inte hud av stål?
Vill du att vi ska gräva i våran hud, banka huvuden mot väggar, skära upp vener med rakblad, var det därför? Ville du se oss kräla i vår egen förtvivlan, be till något som aldrig svarade? Skapade du oss med hud och kött och blod och hår för att vi inte skulle missa en endaste sekund av våran söndervittring? Jag menar, kom igen. Någon tanke måste du ju ha haft.

Det är nytt år. Fortfarande. Tiden går långsamt. Jag har vant mig vid dess grepp runt min handled. Jag välkomnar den, gör den till min. Vill undvika undergången. Gör våldtäkten till en fiktiv kärleksakt i en annan värld. Väggarna här är gjorda av hud. Blodet försvinner inte bara för att du tvättar dina kläder, tar ett nytt ark papper, sover igenom övergreppen du gör mot dig själv. Det letar sig fram, hittar dig vid kulmen av ett skratt, ställer sig som en polaroid framför dig och flinar. Vita väggar, ljusblå golv, blodfläckar, glassplitter. Halvtrasiga koppar och tallrikar. Insekter som kryper i hörnen. Kackerlackorna till de döda fostren, de döda fostren till drömmar. Men det finns inte en människa i sikte. De har redan fötts. Det är bara du kvar.

Och du är ensam. Du är så mycket ensam att det inte går att bli mer ensam.

Det är svårt att förklara hur det känns, det är svårt att förstå hur du verkligen inte ser eller känner det. Insekterna, maskarna under min hud, hur de krälar. Det kliar och det bränner. Du förstår inte och jag förstår inte att du inte förstår. Möten och tider hakar fast sig i varandra i mitt huvud och allting som jag pluggat in till ett prov försvinner för att ge plats åt det där rummet. Ändå finns jag oftast inte ens där, jag är bara en andedräkt i det rummet. Något som gnistrar till i frosten över fönsterglaset. En glasskärva en meter ifrån, en glasskärva i foten, i munnen, whatever. Whatever.
Jag önskar att du skulle ringa. Eller skicka mig ett brev. Lever du, lejonhjärta?
Ond bråd död kommer inte till dem som kryper tillbaka in i livmodern. Undergången når inte dem som lockat kaoset till sig och skrattat åt dess verk. Men människan är inte stabil. Människan skapades vek, bräcklig och utvecklades till något jävligt fånigt. Hon kan inte klamra sig fast vid relingen hur länge som helst. Någon gång kommer hon att tröttna, och släppa taget. Fast åt vilket håll hon faller bestämmer faktiskt varken jag eller du.

Natten blir vän med dagen och i gryningen kan man ibland råka se en ängel älska med en demon på en bakgata någonstans. Det är ingen ovanlig syn. Du kanske bara inte tittar ordentligt när du säger till mig att du inget ser.
Men alla som älskar dig kommer att gå under, och alla som hatar dig följer dem. Och jag kan inte låta bli att tänka att du kommer att använda det allra sista som finns kvar på den här jorden för att få följa med.

As hollow as the "o" in God.

2007-01-03T20:09:00.000+01:00

Nyår passerade utan att jag fick en champagnekork i huvudet. Istället blev det dödshot med plastpistoler och halvtomma ölburkar som fjortisar som supit sig fulla på McDonalds tyckte var lämpliga att kasta på mig. Whoppeee. 2006 dog ensam och jag skålade till dess död. Kanpai, yo. (Jag överlevde även nyår utan "Nausea & Shudder" på repeat i stereon. Fantastiskt. Det blev till att knarka när jag kom hem istället fram till gryningen. Kräver man Aoi's gitarr så gör man det.) Fyrverkierna i år var värda att springa till. Jag brukar alltid se på detta skådespel medan jag filosoferar över det gångna året, men i år gjorde jag det lätt för mig. Allt var mardrömmar och alla exploderade. Över hela jävla himlen färgglada likrester. Lyckan var absolut närvarande. För övrigt är det jullov och jag försöker mig på det här med att vila upp mig. Men är det inte alltid så att det är när man stannar upp som kaoset hinner ikapp och hugger dig i ryggen? Det har omringat mig, igen. Och jag kan inte längre hålla det bakom låsta dörrar. Det rinner ut i salongerna, svart spets måste alltid tvättas rent från torkat blod. Människor i min närhet faller nu offer i mitt eget krig, och jag har aldrig kallat in dem som soldater. De stupar en efter en på mina fält. Och det finns ingenting jag kan göra. Det blir lätt tröttsamt att vara dottern som man tvingas ställa in sina semesterplaner för och som man inte kan lämna ensam på sitt rum. Som inte ens klarar sig igenom nätterna. Varje timme ett krig. Nya slag. Samma slätter. Samma jävla soluppgång. Det börjar tråka ut mig. Ändå vinner jag inte. Varför vinner jag inte? Du kan väl berätta för mig.

Jag har klippt mina naglar, slutat vässa dem till klor, jag har slutat skrika, jag har slutat våldta tystnaden, jag har tagit tårfyllda farväl till alla lik i min garderob. Jag går till min doktor, jag är duktig, jag gör det jag förväntas göra. Jag skeppas vidare, väntar på diagnos. Det som jag kämpat så emot skulle fan vara jävligt skönt att få just nu. En stämpel. En etikett. En kategori att få finnas till i, nånstans där man kan kasta sig mot väggarna utan att vara utstickande. Någonstans där febern är en livsstil, volymen en lindring, blodet ett återfall och ett språk. Någonstans där man inte behöver skämmas eller ursäkta sig. Jag har aldrig varit bra på förklaringar. Kriget är ju självklart och ser du inte att du strider på fel sida så är du ju bara dum i huvudet.

Ilskan får inte plats i vardagen, den får inte plats under helgen. Den får inte plats i mina rödsprängda ögon. Jag är ledsen men det är bara så det är.
2007 är numera officiellt vid liv. Och ja, jag är livrädd. Men jag ska kämpa för att hålla ordning på sanningen i mig själv, mina drömmar, mina passioner och mina vänner. När saker och ting blir värre och svärden går av, låt oss inte springa längre. Antingen så stannar vi och skär halsen av varandra under ögonkontakt med fienden eller så kastar vi vapnen. Låt oss slåss med flykten. Vi må snubbla, falla, gå sönder, dö. Det spelar ingen roll. Det är ingen tid att vara pussy nu. Ta på dig högklackat och visa lite stake. We'll go down swinging. Blod ser så bra ut när det pryder händerna som misshandlar dig. Jag tror inte på att dö för kung och land, men jag tror på att dö för dina vänner och medan du försöker uppfylla dina drömmar. Det må gälla bergbestigning eller regimstörtning, shit the same. Det finns människor i världen som jag skulle ta en kula för. Otroligt nog. Jag tror ni vet vilka ni är. Hollywood har ännu inte tagit makten! Låt oss visa den här världen att vi är beväpnade, redo, och underbara. Och att vi inte slåss för något annat än musiken, inte för någon annan än oss själva. Jag menar inte för evigt, jag pratar bara om idag. Idag är allt vi har. Sentimentalt och sant. Vi kan hämta ny ammunition imorgon. Vi har så vi klarar oss igenom natten.

& hon sade: Du kommer aldrig kunna rädda dig själv från den stundande undergången om du inte kan springa i högklackat.

Fiolerna vägrar att spela.

2006-12-23T03:09:00.000+01:00

pärlorna runt min hals vägrar släppa
taget
det är fånigt egentligen
visionerna släpar mig i håret längs renskurade golv
jag drar det längsta strået från deras rädsla
sticker ner handen i mörkrets hals, gräver, sliter, drar upp
hårstrå efter hårstrå
svarta fotografier & Bailey's ackompanjerar varje
snitt du lägger över sorgens arm

blodröd dimma i ett Frankrike fullt av svart spets

VIII
som att bli satt i rullstol av sin egen svaghet,
sin egen gråt
få armarna fastspända med stramt läder
som att inte orka lyfta blicken när
regnet slutet handklovar om dina
handleder, blå
puls
neon
som att inte klara av 5 minuter vaken tid, böja sig
över handleden igen
avslaget ljus möter stål
det finns inte mycket att säga
staden hulkar och gnyr utanför fönstret
sjunker ner på knä,
låtsas andas,
ser på

IX
det är inte sorg, det är
sugrör stuckna i en handled som redan blivit rånad
det är inte sorg, är
ljudet av frågor och insekter till svar
det finns så mycket som vi borde veta
det finns så mycket vi ännu inte gjort, sagt,
föraktat

så många fler religioner att spotta på
så många fler lögner att sprida ut över de svarta marmorborden och snorta upp

"Jag kommer att dö med särade ben på en sommaräng bland vildblommor och solsken"

ingen trodde på dig då, ingen tror på dig nu
men min död ska förpesta paradiset
jag ska förblöda bland vita blommor
och du kommer att gå under.

Jo men du vet. glitter.

X
bruset ifrån tv:n är soundtracket till din födelse, ditt liv och din död
du kan lika gärna börja hata det
annars kommer du aldrig vakna till liv

du borde lära dig att dekorera deras möbler med blodet som du hostar upp, baby

jag knullar alla barndomsminnen jag har med
glasskärvorna från
vinflaskan
jag hälsar artigt och spyr sedan över maktens skor
de avskyr mig, avskyr mig
och jag älskar dem för det

kan ju egentligen inga vägar alls förutom den från din navel till din näsa
det stavas skavsår, blåmärken, yrsel
jag kan bara le
och räkna hur många sekunder det tar
för min stilettklack att komma igenom din aorta

XI
inga gator är någonsin dina
allt är mitt
allt som du ser här är mitt
och vodkan som du dricker kommer jag att använda till att
rengöra dina sår
du kommer att lägga ditt huvud frivilligt i giljotinen när
bomberna eskalerar i fjärran
jag älskar det här
kamerorna rullar
allting är precis som jag vill ha det
ändå har ingen dödat mig ännu

så jag väntar och slår.
väntar.

torkar bort lite näsblod med skjortärmen.
väntar.

det finns inget imorgon.
(ni vet bara inte om det än)

Sorrow & fury.

2006-11-30T20:32:00.000+01:00

One funeral down, countless to go. Det finns så mycket att säga men känslorna vill inte kläs i ord. Trivs bäst nakna, liksom. Och vem är jag att neka min egen förtvivlan lite narcissism? Nej just det, ingen. Ingen alls. Jag tycker att det borde börja snöa snart. Slutet på november har varit en enda lång nostalgitripp för den sentimentala höstmånaden september. Let go, dammit. Jag vill ha snö till jul. Hur fan ska tomten komma fram annars förresten? Hans skor klarar säkert inte av blöta löv och höstluft, har du tänkt på det va VA? Nej, jag visste väl det. Du vill bara ha din dvd och vara glad sen. Jag vill faktiskt ha en kram också och en tomte som inte faller och bryter svanskotan. Jag vet minsann att ni inte sandar era isiga uppfarter. Tsss. Jävla moderater. (Oh, det är så underbart bekvämt att "moderat" blivit ett skällsord i svenska språket, håller du inte med? Jag rent av ryser av politisk inkorrekt välbehag varje gång jag hör någon sådär fabulöst obefogat muttra "mmmmoderater." Det är sexuell njutning, i'm telling you.) Allt är moderaternas fel! Växthuseffekten, kaffet som hamnar över hela din nya vita skjorta på morgonen, klacken som går av på din sko när du har en kilometer kvar hem. Allt, allt, allt. För bövelen. Don't you dare stand.

Skolan ger mig ilska och ilskan ger mig mer skola. Det är faktiskt komiskt. Sen ger ilskan mig mer ilska, för ilska är det enda renrasiga här i världen och knullar bara med ilska, och då blir jag ilsken över att jag är så ilsken. Så springer hamstern i sitt hjul. Vilken freakshow. Det är miserabelt underhållande, även för mig. De dagliga sammanbrotten kommer allt oftare, liksom. Skolans toaletter har alltid varit en favorit. I vilket rum tyskaläraren än är i en annan. Sen har vi klassikern från ettan i mitten av ishockeyplanen med en förskräckt idrottslärare som bara ville att jag skulle åka ett varv runt banan. Och vad gör eleven? Faller ner på knä och får spasmer i armarna. Jo hejsan. Jag ber om ursäkt för alla problem som jag troligtvis skapat i mina forna idrottslärares psyken. Jag borde betala era psykologkostnader. Fast nej fan, det har jag inte råd med. Vill ni ha en kram istället?

För övrigt har jag har hamnat i något slags sentimentalt inferno. Jag gråter när jag ser en närbild på ett litet barn på Oprah show. Fan ta alla amerikanska talkshows. De är inte bra för hälsan. Och vad gör man? Byter man kanal? Sänker man volymen? Går man rent ut av ut ur tvrummet och startar en revolution i köket med diskmaskinen som soundtrack? Ne, för man höjer volymen och lutar sig närmare tvskärmen. Kryper närmare fötterna till den som håller i piskan. För det är ju så man gör. Blir kåt på sin bödel. Och den som älskar måste gå under. Rätta mig om jag har fel.

Blev just avbruten i mitt ordbajsande av att mamma kom in och gav mig en stor brun nallebjörn med en tomteluva i rött silke. Precis vad jag behövde i mitt alltid gråtfärdiga tillstånd. Som sagt, man kan inte låta bli att älska det som gör situationen värre. Jag har alltid varit svag för det. Nu ska jag berätta lite om min barndom. När jag var liten flirtade jag med döden. Jag brukade ofta fantisera om hur det skulle vara att bryta handleden eller armen. Eller benet, för den delen, eller nyckelbenet eller vilket ben som helst. Fast inte revbenen för av någon anledning tänkte jag att "AJ, DET måste göra ont!". Jag tänkte på det ofta, ibland lutade jag min hand så hårt jag kunde mot bordet och vred den så mycket jag kunde och funderade på om det var möjligt att bryta sin egen handled. Till min förtret (och ja, förtjusta förskräckelse) så fungerade det ju inte. Inte heller verkade det vara möjligt att strypa sig själv. Hur hårt man än lindade hopprepet runt halsen så hände det ju ingenting. Det tyckte jag var förvirrande. Jag minns att jag och två av mina barndomsvänner befann oss i en glänta en dag nära skolan där vi gick upp till årskurs 6, och vi pratade om döden ända tills skymningen kom. Vi pratade med den ton av blodigt allvar och lek som alltid tillskrivs rösten när man som barn pratar om sådana saker tillsammans med andra barn. En av flickorna, låt oss kalla henne E, bestämde sig för att hon minsann inte tänkte vänta längre och ville dö på en gång. Så hon la sig helt sonika ner på marken och placerade huvudet mellan två relativt tjocka men töjbara grenar och bad mig att kväva henne med hjälp av den andra grenen. Och jag minns att jag inte reagerade som man ska, jag försökte inte tala henne ur det, jag bara frågade henne flera gånger ifall hon verkligen var säker. Hon ändrade sig inte, jag frågade säkert trettio gånger. Det är ett av felen och även en del av det underbara med mig, jag tar folk för deras ord, men bara när det gäller dem själva. Så om E säger att hon vill dö så vill hon dö. Speciellt när hon bekräftat det mer än tre gånger. Det finns ju därmed inte så mycket mer att diskutera. Men när jag så skulle skrida till verket så gick det ju inte, förstås. Vi blev lika konfunderade allihop, och jag började mådde väldigt illa (för helt bäng i huvudet hade jag inte hunnit bli ännu vid den åldern), och till slut så ropade E att hon inte ville längre, att vi skulle sluta. Jag minns hennes röst, minns den så väl. Det var en helt annan röst än den hon brukade använda och jag har aldrig hört den igen sedan dess. Hon lät panikslagen, besatt. Leken var bortblåst och hon hade precis börjat bli penetrerad av dödsångest när den drog sig tillbaka eftersom vi drog loss henne. Sen stirrade vi på varandra där i gläntan och sen skrattade vi och gick och köpte glass på Blomman (min barndomsbys egen affär, som numera så snopet heter Ica nära. MODERATJÄVLAR.) Hur som helst, nu tappade jag visst tråden helt. Var var jag någonstans? Mina tankar som barn. Right. Jag försökte alltså bryta mina egna ben eller ta livet av mig på de sätt en sjuåring nu kan tänkas komma på. Det var en skräckslagen förtjusning. (Jag har verkligen drag för S/M verkar det som) Och mitt beteende kan skyllas på nyfikenhet och ett barns nycker, men jag vet hur det kändes, och de känslorna var inte foster av min förortsvärld, och jag minns att det fanns stunder då jag verkligen ville dö. Världen jag växte upp i var inte min. Det gällde att erövra eller erövras. Och de barn som kastade sten, de som lurade bakom knutar med knytnävar och de som stack med nyvässade blyertspennor i din hud, deras värld, deras värld var aldrig din. De lyckades inte få mer av dig än näsblod och några kvarsittningar och mumlade ursäkter från en ovillig strupe. Mer fick de inte. Mer av dig fick de fan i mig aldrig.

Jag ler på alla kort och jag klättrade i träd om somrarna och drack jordgubbssaft och fnittrade och utbytte bokmärken med änglar och nalle puh, men sanningen är att jag lärde mig stå rakryggad efter ett slag i magen redan när jag var åtta år. Och jag sprang, min gud vad jag sprang. När jag så växte upp lärde jag mig att sluta gråta och börja hata. Istället för att skämmas så reste jag ett altare. Och emellanåt kröp jag ihop i fosterställning på skolans kalla, svarta stengolv och vägrade lyfta huvudet.

Minns du "We're only in it for the drugs" på maxvolym och de patetiska försöken till självförgiftning, allt vi blandade ut i våra saftglas? Jag minns och jag kan inte låta bli att le. Delad förtvivlan är ingenting annat än ren och skär tårögd glädje. Törsten efter bekräftelse vill som inte släckas hur många liter terapi man än häller i sig.

Men det är väl fiktion alltihopa är det inte? Visst överdriver jag nu? Romantiserar? Min verklighet har kärleksaffärer med fiktionen minst två gånger om dagen, så visst är det troligt. Men sagan äger alltid mer sanning än dygnen och morgonljuset. Alltid. Just för att sagan är något oföränderligt, den är tidlös och tidbunden på samma gång och man kan tro på den, begå vilka synder som helst och ändå bli förlåten när man kommer tillbaks. "Eftersom du inte finns finns det ingenting du inte klarar." Det ska jag inte ens behöva förklara. Om du ska vara med mig så måste du lära dig det. Annars är du emot mig. Vilket ju funkar minst lika bra. Nu ska jag försöka mig på skolarbetet igen, det har gått några timmar sen det senaste sammanbrottet och det är nu en middag och en näst intill trasig gitarrsträng senare. Oddsen är på min sida. Jag kan bara inte misslyckas med Tori Amos som soundtrack. Det går bara inte.

"Jag tassade nära avgrunden och tittade ner. Sov med förskärare i sängen. Tog tabletter för att se om jag skulle klara mig. Blundade och steg ut på gatan från trottoaren för att se om bilarna stannade eller inte.
Jag försöker hitta omskrivningar, jag försöker hitta sätt att mildra och släta över, men det går inte. Jag ville verkligen dö.
Vid kanten av ett stup, där stod jag och ville kasta mig ut.
Det var så jag överlevde."

Kategorisera mig om ni vill. Vad ni än väljer så kommer jag fortsätta dricka mitt unkna vin och sjunga "NU SLÄCKAS TUSEN MÄNNISKOLIV" för full hals på släktträffen på julafton. Du kan få vara med om du vill. Ring bara ring.

And when the lights all went out, we watched our lives on the screen.

2006-11-10T23:39:00.000+01:00

It was a lie when they smiled and said "you wont feel a thing". Ibland är allt jag behöver precis det du erbjuder mig. Ibland drar du upp snön i näsan så jävla fort att jag inte hinner rycka det ifrån dig. Ibland blir sorgen din ofrivilliga drog, och du dess slav. Allt som oftast, faktiskt. Och jag kan inte göra annat än att stirra in i mitt stjärndraperi och bränna ideologier i elden. Ljuga ihop vackrare försköningar. Sådant som ska bräcka våra fel. Jag kan inte annat göra, för jag är ju som du. Snöänglarna strider inte för våran sak. Inte heller stjärnorna. Jag måste lära mig omfamna det faktumet. Fantasin som vi avlade fram, fantasin av glitter och grönt ljus, fantasin som vi slet ifrån våra skrikande organ, fantasin som vi tillförde blod och nerver och kött och hår. Ben, puls, känsel. Kroniskt liv. Det var skamlöst av oss, och det vet både du och jag. Det var oacceptabelt och lika fullt av svek nu som då, men vi gjorde det. Och nu så skiter du i illusioner. Du låter mig ta hand om fantasin när den sjunker till sina knän på asfalten utanför regeringens fönster med näsblod fulla kläderna och såriga händer. Du låter mig smeka dess kind, du låter mig ta hand om, du låter mig slå. Du kan inte längre se. Blåmärken blir alltid de övergivnas religion. Har du tänkt på det? Tänk på det nästa gång du sväljer dina krossade julkulor, tänk på det när ambulansljusen skissar på din hud. Och tänk på det när du är på väg hem igen, att fiktionen ser bäst ut på papper. Dra inte in mig nästa gång du tänker applicera fiktion i din verkliget. För jag tänker absolut inte hjälpa dig. Men jag kommer att hålla med dig. Och du ska långt bort, du ska lika långt som jag. Du ska dit berättelserna kliver ut ur sidorna på egen hand och börjar gå.

18-årsgränsen är passerad. Det är ju fan inte speciellt alls. Och det morbida är att jag numera får vara med och bestämma vem som ska styra landet, men jag får inte dämpa ångesten som kommer från just detta faktum (handla på systemet). En piercing skulle dock sitta fint. Utöver det så kan du fortfarande hitta mig längst in i gränden, under trappan. Ifall du får för dig att lämna festen och gå ut i kylan, liksom. Jag skrattar högre än alla andra. Det är något jag har lärt mig. När blodet flyter på gatorna, slicka, smaka, låt det rinna nerför din haka och hals. Bli ett med det som är fel för att visa vad som är rätt. Logiken är en hora som lyckligt dansar i alla kassor och system. Kom så urinerar vi i varandras sår och ler. Det var väl ungefär så det lät. Och det är fortfarande så det låter. Ekon vet inte vad förändring betyder. När ekot av din röst börjar ifrågasätta är det dags att sätta sig ner och knyta skorna ordentligt.

Det är ju jul snart. Blir det Vasaplan klockan 12 eller? Jag smiter alltid från kyrkan, flyr till eftertänksamheten som bara går att hitta utanför en stängd dörr. Bara du och jag, vinterkyla, alkisarna, mina älskade svarta cigaretter, lite glöd, och en sju i helvetes massa vänskap. Värme, värme, värme. Blå strålkastare i ögonvrån varje gång jag sneglar på dig under lugg. Ibland tror jag att jag har dig att tacka för mitt liv. Även om en del av mitt kaos inte går att översätta till ditt språk, så tror jag att du hör det ibland ändå. Tanken på din röst har hindrat min hand så många gånger. Om du bara visste, om jag bara vågade berätta. Grejen är den att jag vet att du inte kommer stanna för alltid. Det gör ingen. Det är bara jag som aldrig förändras. Jag får bevis på det igen och igen. Du kommer kanske inte stanna, men du finns hos mig nu. Och nu låter det här ju hur töntigt som helst, men det struntar jag i. För du räddar mig. Du är räddar mig om och om igen. Du räddar mig när du skrattar och du räddar mig när du faller. Jag älskar allt du gör. Jag älskar själva ljudet av dina andetag. Ditt liv. Så spela för mig, spela för mig igen.

Jag har kommit fram till att allt jag söker efter är livmodersvärme. Det varma mörkret i att vara ett foster. Jag vill tillbaka, jag vill tillbaka. Jag vill inte skalda om längtan och vemod svartare än saltlakrits (och äckligare med), jag vill krypa ihop i värmen och sova där. Leva i mina drömmar, leva inuti mitt huvud. Leva där jag kan röra mig fritt. Leva där både jag och alla andra får finnas. Där man inte behöver göra till sig, göra bort sig, göra något alls. Platsen där vi ligger ihopkrupna på sommarängen på rad med sammanflätade fingrar och andas. Där pianot väcker oss varje morgon. Där alla vässar sina naglar till klor för att kunna gräva ner dem djupt ner i jorden. Medans den snurrar, snurrar, snurrar. Örat pressat mot marken. Suset. Ibland undrar jag om regnbågen bara är något som Gud hittar på för att dölja himmelens incest. Jag brukar också tänka på varför folk aldrig sjunger ut när dom sjunger högt på bussar och dylikt. Det är såna tankar jag aldrig delger dig. Det irriterar mig något enormt att det grämer mig att jag inte kan hitta någon tröst i religionen. När de som har samma sorg som jag hittar nånstans att vila sitt huvud, så tittar jag bara på, och ärren på min hud kliar något för jävligt såna stunder. Jag har letat där, jag har letat överallt, på insidan av universums kavajficka. Det finns ingenting. Det stora hela som håller oss tillsammans tar er ifrån mig. Och jag hatar att jag inte kan följa med. Jag hatar att jag aldrig hinner se sanningen när jag tittar ut genom bilfönstret, jag hatar att jag inte ser sanning i fakta, jag hatar att jag inte ser sanning i ordning, jag hatar att jag inte ser sanning i rättvisan när den styrs av människan. Jag hatar att när ni somnat för natten så har mina tårar ännu inte torkat. Och jag hatar att ni inte ser igenom mitt skådespel. Istället spenderar jag dagarna med att bli knuffad till knä och disciplinerad till euforisk lydnad av den stora hund som kallas utbildning. När jag försöker smita så ser de till att smörja sina lögner. Och jag sväljer deras satser, jag sväljer dem alla. För jag väntar ju fortfarande. Lär du dig aldrig någonting? Jag väntar fortfarande på dig. När kommer du?

Det finns något större än allt det som jag förnekar. Det finns en poesi som sträcker sig som ett långt plåster över alla lögner sagda och alla lögner som kommer att komma. Ingen tvingar dig att titta. Ingen tvingar dig att se på när spriten flinar i ditt sår. Inga kyssar kommer att hindra din jämmer. Det finns något större än allt det som jag förnekar. Sagor om blåmärken på en felfri, blek rygg. Fiktionernas fiktion. Det som är jag. Och det finns en saga och du vet att jag inte kommer försöka erövra den, det har du alltid vetat. Jag vill bara komma in. Du kan följa med om du vill. Bort från spillrorna av dina drömmar som rasar ifrån bårarna de rusar förbi med. Vi behöver inte få sorgen amputerad. Vi vet hur man gör den vacker. Den kan få tindra runt våra halsar. Men den ska fan bort från våran puls först, älskling. Vi har gift i kapslar i våra tarmar och vener. Skär inte mer, vi kan springa av oss det. Kom igen. Kom igen så spräcker vi mörkret. Tänk dig bara, tänk dig ljudet av de genomskinliga pärlorna när de rasar till golvet. Blodet ur dem som kommer sugas upp av en hungrig avgrund. Mörker äter mörker. Tänk dig spikarna på kistan. Odjuret som blir ett blekt, blont, sargat litet barn vid hämnarnas fötter. Svärdet genom det piercade barnabröstet. Ett oförstört från början. Illusionernas inspiration. De vingfjädrarna. Och tänk dig känslan av iskall aska som blåser runt dina fötter. Och tänk dig ett gryningsljus som inte tvingar dig ner på knä. Nog är det väl värt det?

2006-11-05T01:46:00.000+01:00

pierca min halspulsåder med en rostagg från ditt Babylon,
skaka mina axlar
använd dina sönderkyssta knogar
låt mitt näsblod rinna
slit loss hårstrån från min skalp
knuffa mig längst in i hörnet
håll fast mig
håll fast mig
bänd mina armar bakom min rygg
knäa mig i skrevet
viska om genvägar bort från våldet i mitt frusna öra
nynna våran sång
dela med dig av din cancer
smek min kind
rör vid mina blåslagna revben
med dina smala, flyktiga fingrar
och säg att det går över
snälla säg att det går över snart

I fuck you because I can't remember if I've already fucked you before.

2006-11-05T00:37:00.000+01:00

Och det förtvivlar mig så att jag ständigt måste omformulera mig själv för att du ska bry dig. För att du ska finna mig det minsta intressant. Så du inte plockar upp mig och kastar mig i papperskorgen, liksom. För det vet jag att det är så lätt hänt att du gör. Men jag orkar inte skriva nya grejer längre. Orden vill inte ut, dom är rädda. Fattar du inte det? Allting är snö, blåst, busskurer, cigaretter, blöta skor, kalla fingrar, choklad, stjärnfria nätter, strålkastarljus som sveper över oss när vi flyr. Och allting är väntan, en stol i ett för litet rum där hon långsamt håller på att dö. Och vi vankar runt där inne, vi byter av varandra, växlar tyngden mellan våra axlar. Natt efter natt, dag efter dag. Jag vågar inte följa med längre. Jag har inte varit där på flera dagar nu. Döden kan dra. Jag vill ha mera tid till musiken och mindre lust att ge mig själv tid till annat. Karenina går på repeat mot min vilja och ljusen förvånar mig när de slocknar. Mitt liv tycks vara fullt av svart humor. Jag går ut, kväll efter kväll, natt efter natt, och jag gör poetiska saker som att frysa häcken av mig bara för att sitta vid kajen och titta på stjärnorna, och förfrysa fingrarna när jag röker. Jag vandrar runt på gatorna, gränderna har lika många ögon som alltid. Kan man inte bara ta tag i dig och hålla din hand och somna i en snödriva nånstans? Jo, det är faktiskt så tragiskt att jag sitter med alkoholisterna och missbrukarna på parkbänkarna och på bara marken, för att de är de enda människor som är ute och som inte ljuger. De har ingen annanstans att vara, de har inget hem, ingen som lyssnar. Jag, däremot, har ett hem men jag väljer att återvända till de platser där jag vet att jag kommer hitta dem. Det är så typiskt mig. Så TYP-ISKT. Och så jävla fånigt. "We are shadows, we are shadows, we're shadows in the alleys." När TV:n vägrar lyssna och bara fortsätter kräkas. När dom spelar Afzelius på RIX FM. När världen går under. När du missar din stickreplik och inte ringer.

Allt som oftast glömmer jag poängen med det jag skriver. Då brukar jag gratulera moderaterna till städningen de utför i mitt huvud. Sen gör jag något barnsligt som att sparka dem på smalbenen och höja volymen.

Att lyssna på "Hurt" efter att man fyllt 16 borde inte vara lagligt. SÅ mycket repris är det. Det är nästan roligt att se hur jag jämnar mina egna framsteg med marken. Tonårsfanskap. Det gör inte ont att skära, men det svider att rispa. Jag vill ge mig själv en präktig jävla käftsmäll. Alla ansikten faller sönder som aska när jag sluter ögonen. Ni betyder ingenting, ingenting alls. Skriken tar aldrig slut. De hörs inte. De tar aldrig slut. Snön slutar aldrig vräka ner. Den planerar att kväva oss och fan så underhållande det kommer att bli. Och ni slutar aldrig attackera mig. Det är väl cirka 10 minuter mellan gångerna. Jag stod i duschen i två timmar och bankade nävarna och huvudet i väggen. Sen somnade jag nästan. Och det var så jävla skönt. Men sen ville ni in. Ni ska alltid in. In och under. Ni är som insekter. Jag skulle behöva en helt egen värld att dumpa all min förvirrade smärta i. Fan vad jag vill härifrån. Du vet, när vodkan gjort oss vackra. Tyskland duvet. Tyskland väntar. I went to Berlin for decadance. Jag har inte tid att stanna här. Tomheten gör mig döv. Alla tomma ögon. Ni pratar och pratar och jag stirrar bara. Det är som att ni lägger ord efter ord i mina händer och det rinner igenom mina fingrar som meningslös sand. Inga stenar, inga glasbitar, ingenting som hindrar. Ingen sanning. Inte ens en liten jävla romantisering av den. Inte en liten ens!

Destruktiviteten. Murarna som rivs. I fuck you out of boredom, I fuck you because I can't feel anything anyways, I fuck you to make the pain go away.

Kommer du snart? Kommer du någonsin?
Följer du med mig, följer du med mig om jag går?

Febern döper mig Dynamit.

2006-10-28T17:41:00.000+02:00

"Det talas om en tvekan och jag dränker den i tid."

Jag går upp klockan fyra på lördagseftermiddagen, misären väger flera ton i kroppen. Fåglarna kvittrar sådär irriterande och stör min konstnärliga sinnesstämning (rakbladet i bakfickan, ögonen fyllda med grus, för nyvaken för att göra skada men med vetskapen om att du är positivt inställd till det -du är ett förvuxet emokid och kommer så förbli- och för nyvaken för att förstå vad fan det är för fel med juicekartongen. Vem fan är så kristdemokrat att dom dricker juice anyway?!) Jag suckar och FÖRSÖKER verkligen gräva efter den tråd i mig som är pretentiöst vemodig som kan blöda lite för mig och hjälpa mig att skriva något om skjutna kaniner upphängda på väggen bärandes tiaror och halsband. Eller så. En för hög dos sorg i jägarens öl liksom. Men jag gräver och jag gräver och det kliar jävligt mycket i venerna av att sticka sina naglar under huden och jag hittar det inte. Så kommer jag på att jag ju inte behöver leka så jävla intellektuell hela tiden. Jag har alltid varit kass på att leka andras lekar i alla fall. Man kan ju faktiskt bara gå toaletten också. Skita lite, torka sig med Expressen, dricka vodka, vara som en människa.

Idag diggar jag det faktum att jag kan spela Across the universe på gitarren. Snön slutar inte rasa ner och den faller ju så dramatiskt att man blir alldeles schlagerdrottningsbesvärad och känner sig tvungen att strutta runt med fjäderboa och hörlurar. Vilket jag ju mer än gärna gör! Discokulan är din vän.
Jag ska ta på mig mina vantar som är på tok för stora och gå för att skapa en snöängelarmé i parken.

Finn mig, fyll mig, fäll mig.

2006-10-10T14:42:00.000+02:00

"Crazy isn't being broken or swallowing a dark secret. It's you or me, amplified."

Stick en ros i min mun, en pistol, en cigarett, ge mig krossat glas, svindyr choklad, bensin - men se mig inte som en av er. Jag ska svälja era jävla julgranskulor. Hänga era normer i julgransglittret. Det finns ingen hejd på hur långt jag kan buga mig. Ni har inte sett mig och ensamheten dansa.

Det finns något vackrare än allt det du sagt, det finns något större. Det finns det där med att inte ta sig loss men att ta sig fri. Att inte komma undan men hitta friheten. Vi tillhör den livsform som älskar att fantisera om sin egen undergång. Det är romantik när den askar som mest. Psykedeliskt heroin, korsfäst sorg. Vi gråter inte vid dess fötter, vi skrattar. Kanylerna med gift fylls om och om igen, vi rensar världen på medvetande tills det inte går att fixa längre hur mycket institutioner som än skapas. Dom lovar det om och om igen, spacklade lögner, "vi ska döpa revolutionen efter dig".. Jag vet att det inte är sant, men erbjuder dem ändå mina vener. Någon mer villig än såhär kommer de aldrig att få. Nålarna är smutsiga, motiven är renare än vodka. Dom kräks och jag torkar upp. Såren syns inte längre på mina armar när jag vandrar längs strandkanten. Era uttalanden om mig och erat spott växer i takt med min oförståelse. Det gör ont som fan. Det är en jublande lycka.
Har vi skrikit färdigt? Du vet att jag är sjuk, du måste alltid ha vetat att jag är galen. Känslokall, hör ingenting ser ingenting säger ingenting. Beter sig inte som vanligt hederligt folk, besitter inte de grundläggande mänskliga egenskaperna. Eller hur var det? Min sjukdom blir inte vackrare av att den framhävs. Det är skillnaden.
("I guess that i miss you, i guess i forgive you, i'm glad you stood in my way.") Jag är inslagen i min egen smärta men det är ingen som vill ta emot mig, öppna mig. Använd en sax, för i helvete. Var lite kreativ. Det finns ingen skönhet mellan dessa väggar. Det är fan så man vill slänga sig nerför trappen. Jag är så insjunken i mitt eget kaos att jag inte kan ta hänsyn till andras. Lilla ego sitt still, ja vi vet. Men om allt du vill framkalla när du hugger är min förståelse så kan du sluta på en gång. Mina ursäkter är döda dom med. Egentligen sa du väl ingenting mer, men jag dödade dig ändå. Diamanterna gnistrar på kalla fingrar. Dagsljuset kommer till undsättning när natten har slut på heroin, hukar sig vid dess fötter där hon sitter i fosterställning på asfalten, och ler. Min vän utan namn dräper dem alla, inte ens skuggorna kommer undan. Jag drar jackan hårdare runt min kropp, det blåser så jävla kallt. Debatten delas sönder i smådelar, men inget näring hittas. Ändå fortsätter ni pilla i era variga sår. Ni är ju destruktiva som fan. Ni är det vackraste jag vet.

Jag är så känslosam man kan bli samtidigt som jag är dess raka motsats.
Oktober finner det roande att se till att jag har en snara runt min hals när jag går och lägger mig och när jag vaknar. Skymningen får mig att knarka sönder mina Thåströmskivor igen, skrivbordet svämmar över av tekoppar och halvfärdiga brev. Jag kan inte ta in någon handelskraft från en motivation som så självklart är en slav. Jag sänker mitt huvud, låter gardinen falla, backar undan från fönstret. Knullar med sorgen. Det finns ingenting här som är värt att räddas. Jag kommer ut när jag är redo, älskade novemberbarn. Jag ska inte stanna här. Nu har jag sagt det. Men vänta inte på mig.

2006-09-17T03:22:00.000+02:00

Skönhetspaus.

streetlights gone dead & fingers entwined.

2006-09-11T00:07:00.000+02:00

Kaoset ligger i födslovåndor och sträcker sig efter min hand. Jag vill inte ta den. Dess ben skälver mer än mina ögonfransar, jag finner inte någon anledning till att stilla dess ångest. Den är allt för attraktiv. Kaos som föder lycka är ensamt. Kan tänka mig att det är som att svälja bitar av glas och sedan föda ut dem när de gjort sin uppgift och massakerat ångesten till blodiga fosterslamsor. Små, kristallklara glasbitar med sylvassa kanter. Det är smärtsamt och jag förstår det. Men när skärvorna krystats ut ska jag ta dem och springa. Jag ska springa mycket längre än jag gjorde sist. Och du kommer inte att springa efter och förblöda i skogen. Det enda som ska förblöda är minnet av alla nätter sittandes längst ut på sängkanten med knottror på armarna och nerver och muskler som krampar i ultrarapid. Jag ska använda kristallerna som örhängen och jag ska ge dem i present till dina värsta fiender. Ljusets hastighet är en sanning utsmyckad med lögner. Den har blivit spottad på, av ett folk mycket modigare än vårat. Jag betraktar dess diamanter, värderar deras förutsättningar för att skära i hud. Vi måste lära oss att förkasta gryningen.
Paths of glitter covers our scars while
the rest of the world doesnt seem to get it at all..

Det är någonting som stör våran ständiga kåthet över att tafsa på alla rötter och allt som någonsin haft någon slags början, är det inte? Det är någon som har riktat ficklampan åt vårt håll. Dags att gömma sina vässade naglar i någons hud. Jag vandrade längs gatorna i denna stad i en timme en morgon bara för att hitta en undanskymd plats att röka min morgoncigarett på. Men så fort man saktar ner stegen så stormar det upp i bröstet igen, och man måste alltid vidare. Ficklampans ljus river upp asfalten som rakblad strimlar hud. Trappstegen på rivningskåkarna tycks vilja vara ifred. Om man ska gå i cirklar så ska man fan i mig gå i storslagna sådana. Därför (märker du den logiska tankeföljden? jag vet, jag blir också rädd) funderar jag på att fara till Danmark. Leta skatter i andra språk, gå vilse på nya gator. För den här staden verkar ha gett upp allt utom sitt våld. Nej förresten, ring mig när det är dags att förstöra sverigedemokraternas hus och ord. Det är något fruktansvärt vackert över en ideologi som faller sönder i sin egen rökridå. Som kanske till och med vittrar sönder redan INNAN den blivit fri. Den här staden har inte plats för mer emotionellt cancersjuka människor. Gömställena börjar ta slut. Dörrarna slås igen. Kängorna flinar åt takten de håller på gatorna. Det blåser kallt.

hösten är prostituerad och min inatt
hösten är prostituerad och min inatt
hösten är prostituerad och min inatt
hösten är prostituerad och min inatt.
Regel nummer ett: repetition ger en värdigare illusion.

Finito.

"If you dont mind getting eggs thrown at you, or getting covered in my blood, we'd love for you to come see us play!"

Filth in the beauty.

2006-09-01T15:36:00.000+02:00

Darling, erkänn att du inte vet mer än jag om hur man rengör sig från sin egen våldtäkt.

Regnet bär en fjäderlätt lögn i sina brev. Din röst är sönderfabrikerad, min är sotsvart med blodiga diamantbitar. Du bär dem runt halsen ibland.
Vi hatar inte, vi älskar. Var det inte så? Du sprang inte ens efter mig när kopplet gled dig ur händerna. Bankade du ditt huvud mot asfalten? Jag hoppas att ditt blod smög sin väg mellan dina fingrar och flinade och rann ner längs dina handflator när du pressade händerna mot ansiktet. Jag hoppas att du äcklades. Jag hoppas att du slickade i dig det. Jag hoppas att din nedblodade skjorta var det enda som tvingades lyssna till din gråt. Jag hoppas att ditt skratt sprack i tusen bitar och fäste sig i din hud som granatsplitter. Allt detta medan gud strödde glitter över ditt huvud.
Jag har ett möte med din skyddsängel inatt. Jag ska förföra och slå.

Jag är ledsen att det tar en sån tid för mig att samla ihop mitt porslin. Dekorera mitt kaos med dina piercings så länge, älskling. Glittriga detaljer av medvetande.

Jag såg japanska silhuetter, gångstavar fyllda med rubinkross, du såg kanyler med blod i ett nerdrogat land. Vi såg aldrig varandra.

Och dom sjunger. Slicka uppåt, sparka neråt, du kan klättra ännu ett steg..

Du tystar mig. Du vill väl äta middag ifred. Även beautyqueens blir ju hungriga. Jag sätter mig i ett hörn och återgår till att samtala med din vänstra strumpa.

Kaotik = subtil anarki. Subtil anarki = kaotik.
Duktig idiot.

Dreaming aloud.

2006-08-25T13:11:00.000+02:00

Det händer igen.
Jag kan varken röra mig eller prata, jag bara reduceras.
Till en låt, till ett visst gitarrsolo, till en viss ackordföljd.
Det läggs sömnmedel i mina nerver och knivarna fortsätter skava men de blir så mycket slöare. Det är himmel och helvete samtidigt, ett gudomligt kaos utan någon slags gud. En skugga som knivhugger dig ursinnigt och i förtvivlan, som skriker och gråter emot de små blåmärken som blir de enda spåren på din hud. Som att ligga på rygg med armarna utbredda längs sidorna och lyfta ena handen till sin kind, låta naglarna klösa läppen, sedan luta handryggen mot sängen och känna hur pulsen andas ut.
Och du föreställer dig hur du förblöder, hur blodet pulserar ut ur din handled, ner på golvet, dränker lakanet, kväver dess vita meningslöshet med något slags förvridet lugn. Och du andas ut. Du är lättad. Du känner efter flera gånger för att se efter om det verkligen är lättnad som du känner. Det är det. Repet runt bröstkorgen lossnar utan att tveka, och lungorna drar in mer luft än de gjort på mycket länge. Det spelar inte ens någon roll att du plötsligt låter dig uppfyllas av alla de känslor du förkastar.

Lugnet tycks alltid komma med en längtan om kroppslig dramatik. Du förstår mig inte, men det gör ingenting. Fäll ihop paraplyet om du ska följa med mig.
Jag brinner inte, jag lamslås. Det är skillnaden mellan det jag som du ser och det jag som jag vägrar erkänna. Det är viktigt att jag ska kunna se de ryggar som vänds mot mig ordentligt, hur ska jag annars kunna sikta?

Någon ringde och spelade piano i mitt öra. Sedan bröts det. Jag la mig på golvet och tyckte att bröstkorgen och revbenen mest var ivägen som de hävde sig mot kylan och det hårda. Jag väntar på att någon ska pierca mitt kaos och få sladdarna att släppa greppet runt min hals. De vita naglarna kommer att sluta riva mig längs ryggen, men jag kommer att be saltet kyssa såren varje natt. Det vet du också.
Speglarna vrider sig i sömnlöshet och rasar till golvet.

Hon sviker mig. Hon tycks göra det igen och igen. Jag står kvar, för jag har alltid stått kvar. Även när det blixtrar, även när jag sitter på balkongräcket och det ösregnar och himlen är mer mordisk än vanligt. Jag hoppar inte, jag faller inte. Men jag håller inte heller i mig.

Verkligheten är en hora och våran svaghet dess drog. Sömnen kidnappar mig igen och jag hinner inte ens dra kanylen ur armvecket. Du visar inte på något sätt att du vet vad jag menar. Jag är alltid den som håller om DINA axlar fastän det är jag som söker värme och behöver någon annans hjärtslag.
Jag har gått bärsärkargång i vardagen igen och slagit sönder dygnen för att kunna suga åt mig näring från nätterna. Det är skamlöst och det fungerar.

Du har inget namn, men du är min tvillingsjäl. Naveln gråter och stjärnorna är för rädda om sin makeup för att rädda någon. Det är bara du och jag ikväll.
Låt oss leva laglöst i min värld av socker och sår.

Eftersom du inte finns, finns det ingenting du inte klarar.

In heaven fighting for air.

2006-08-03T21:08:00.000+02:00

"Hans värld är tjuvarnas, förrädarnas, horornas, hallickarnas och torskarnas. Ingen annan värld står för honom att få. I det ögonblicket väljer han det oundvikliga, eller som han själv skriver: "Det enda sättet att undgå skräcken för det förskräckliga är att kasta sig i det förskräckligas armar."
Det är helt logiskt. När han som barn på ungdomsvårdsskola står i begrepp att bli våldtagen och inte kan undkomma det, säger han: Jag vill det! och undgår på så sätt att bli våldtagen. Våldtäkten är inte längre en våldtäkt. Han har med sin vilja förändrat det. Loskorna är inte längre loskor utan rosor. Förnedringen blir istället en utkorelse. I sanning ett mirakel.
Han förnekar alltså den värld som förnekat honom, och gör sig på så sätt oåtkomlig för världens fördömelse. För att orka med sitt eländiga liv är det nödvändigt att förneka den värld som förnekat en. Det är ren självbevarelsedrift. Man skapar en värld i vilken man härdar ut."

2006-06-22T03:03:00.000+02:00

Skickar svarta papperssvalor med
vackra lögner skrivna i kokain
till dig när du går förbi
hand i hand med juni nere på gatan

jag sitter i ett lilafärgat träd
blodet i stammen har nästan tystnat
ett rosa körsbärsträd
insjuknat i skymning, jag
känner mig som en pil av aska
som tar all sats som går
men bara blir till smulor när jag
träffar ditt bröst

(du har alltid rosor i famnen, rivsår
på kinden)
så vecklar du upp mitt kaos
ett vanskapt skönhetsbevis till
allt som jag vill vara
sedan går du vidare

baby, jag ser
handklovar
slutas runt dina handleder.

blåmärken / tunnelbanan 01:43

2006-06-18T00:48:00.000+02:00

friheten
lirar
violett roulette
under våran hud

I syfte att få mig att förtvivla/känna överhuvudtaget vägde jag x antal dragerade tabletter i handen. Sådant fungerar inte. Inte ett jävla dugg. Inte ens musiken fungerar som skydd längre, jag dränker mig i gitarrspel. Och inte ens grönskan är poetisk längre. Inte extas, inte dekadens, inte rökridåer, inte eufori. Jag sitter i världens vackraste somrigaste park och vill bara därifrån då jag tycker att solen är ute efter att söva ner mig.

Jag vill tillbaka till Berlins tunnelbana. Till den trappan, till det förfallet, till den virvelvinden. Och stoppa hans näsblod.

Ordbajs. Jag vacklar mellan sinnesstämningar utan att byta ut varken miljön eller situationen. Samtidigt så tvivlar jag på om jag någonsin byter sinnesstämning, hur det ens kan vara möjligt från början eftersom jag tappade den för ett tag sen och har inte hittat den sedan dess. Kontakten med mina sinnen överhuvudtaget är borta. Jag sover bort det mesta av dygnen. Men jag är inte längre rädd för vad jag kan tänkas göra. Det är mer det att jag skulle behöva vara det. Det börjar bli tröttsamt det här med att jag inte känner. Att inte ens ha energi till att bli frustrerad över det. Att man kunde längta såhär mycket efter förtvivlan och glädje, tårar. Det hade jag glömt. Samtidigt så är det ändå inte längtan, eftersom jag inte känner det heller. Inte sådär ända in i benmärgen. Men jag måste sätta ord på det på bästa möjliga vis, så du förstår, eftersom det finns ingenting i det här ordlösa mörkret. Det finns inte ens trygghet, ingen fosterställningsposition. Ingen rädsla. Bara rester.

Jag rev mig själv och slog, men det hjälpte inte. Det gör det aldrig. Det vet du också. När jag träffar dig nästa dag finns inga märken kvar på min hud.
Jag funderar på om jag på något vis slagit ifrån mig allt vad smärta och även känslor heter så hårt att jag nu lämnats helt ensam. Förra året vid den här tidpunkten var jag bokstavligt talat i helvetet. Den blå himlen var bara ångest. Överallt var galler, munkavlar, sår, panikångest, asfalt, sten. Stjärnorna drog på sig kängor om nätterna. Jag kände bara till det där mörkret. Att vandra längs strandkanten. Aldrig riktigt tippa över åt något håll, bara den där känslan mitt emellan då lungorna långsamt håller på att slitas isär. Och massor med hundra kronor till "professionella" samtal som fick mig att bli rasande och ännu mera hjälplös. Sedan samtal utan kostnad i en annan lokal, som jag till slut inte klarade av utan avbröt. Hon skickade ett brev till mig kort efteråt, jag vet att det är ovanligt så jag antar att hon verkligen brydde sig. Men det var ändå för mycket av allt det där som hamnade runt min hals för att jag skulle kunna fortsätta. Nu är det juni 2006, och jag vet inte var jag står. Jag tror inte att jag är på fel spår när jag säger att det är så att jag fortfarande vilar efter stormen. Lite som att något till slut dragit sina klor ur dig och lämnat dig tom eftersom rädslorna som de där klorna gett jagat bort allting annat inom dig. Som att hämta andan och somna i gryningen efter att man kräkts en hel natt. Men frågan är hur länge jag kan befinna mig där, i det tillståndet, i den zonen. Jag tror inte jag vill vara där längre. Jag vill ha tillbaks det som är jag, eller om inte annat åtminstone spillrorna så jag har någonting att gråta över, skratta med, förtvivla över, le åt. Någonting att leva för. Att bygga på. Det kan inte vara så att jag är lycklig och att det är därför jag är såhär. Lycka kan omöjligt vara såhär intetsägande och tomt. Det kan det bara inte.
Kanske bör jag försöka ägna den här sommaren åt att se igenom min egen blindhet. Se förbi. Eller bara köra över.

Du får inte många ord ur mig just nu, det jag däremot kanske kan bjuda på är orationella omotiverade handlingar helt utan mening. Vill du till exempel ha någon som kan hälla ut din dricka i umeälven fastän du nyss köpt den så ring mig.
Hur idiotisk jag än verkar just nu (och jag hoppas innerligt att det är en fas) så vet jag att allting bara grundar sig i en slags strävan efter min egen närvaro. Så tappa inte hoppet om mig. Jag behöver bara en rejäl käftsmäll.

2006-06-10T02:33:00.000+02:00

"indiedrömmarna,
de slitna, randiga strumpbyxorna och
en röst
kunde få oss att gråta

vi växte aldrig upp,
ens när våra händer
slets blodiga,
vi var så tafatta som barn

jag minns
när glöden i mina ögon
föll till marken
och slocknade,
den gången då tåget rullade ut
från perrongen utan dig i sätet
bredvid

och en gång var vi
vackrast i världen
men
vad ger du mig
för kevlarsjälar nu?"

& jag saknar dig, som alltid. We'll take it all back. Allt som de aldrig någonsin skulle ha fått ska de förlora.
hur många gånger ska du rädda mitt liv, systra mi?

dagarna är mest en enda rörelse just nu, någon slags utandning.

Being out of icecream totally fucks up my way of thinking.

2006-06-09T00:15:00.000+02:00

Whoa. Ursäkta. Jag orkar inte radera detta inlägg när jag lekt färdigt med tangentbordet så du kan ju klicka vidare om du inte, förstås, känner för att läsa lite oerhört imponerande meningsfullt meningslöst ordbajs. Jag har ingen kontroll över mig själv idag och låter orden flöda hur osammanhängande de vill. Jag tror att jag just började blöda näsblod igen. Fast nej. Det var nog bara en värmepust. Det är så varmt idag. I och för sig är det kväll nu. Det var en husbil utanför matsalen idag, på gräsmattan. Jag börjar alltid hallucinera när jag ser husbilar. (Oh those vehicles are satans children!) Och det är inte särskilt hardcore av mig att stå framför spegeln och fixa med håret medan jag pratar med folk. Men. Alltså. Hardcore är lite för tråkigt för att få finnas. Ibland. Fast trevligt i kaotiska solnedgångar om sommaren. (edit: himla med ögonen här). Igår natt drömde jag att Bou (bilden) kom och gav mig en regnbågsfärgad ponny. Den var tydligen till för att flyga med, så jag försökte, men det fungerade inte. Jag planerar att ge den lite morötter eller socker nästa gång jag drömmer. Den där gitarristen förresten. Vad är det med den mannen? Han är avskyvärt söt. WEEH, nu förvandlas den här bloggen till en orgie i en fjortonårings sätt att tänka och skriva. Underbart. Jag vill ha päronsaft. Det är ett tivoli på kajen. Jag tenderar absolut att besöka det och äta ÄCKLIGT mycket sockervadd och åka onödigt många osäkra attraktioner tills jag spyr eller åtminstone får för mig att jag kan flyga.

Det minsta jag kan begära av dig förresten är väl att du slutar röka. Jag vill bara blåsa fairydust på dig. Oh, behave.

ultra-special-blah-blah-blah 1:
~ I really really badly wanna go out and buy a rose and give it to the first person that I meet ~

ulrta-special-blah-blah-blah 2:
~ I've been living on strawberries and lollipops and cookies for a few days. Feels gooood. Starting to get slightly odd though. ~

Vad är motsatsen till intro?
Outro.

It starts off..

2006-06-04T20:03:00.000+02:00

ett övergivet tivolifält, de färgglada maskinerna hostar upp söndergråtna rester av karusellmelodier. En flicka. Hennes gröna skor är för stora. Hon har trätt trasiga röda ballonger över sina händer. Hennes blonda lugg har slitit sig från hårspännet och virvlar nu spretigt över hennes panna. Man kan tänka sig att hon letar efter något, men det gör hon inte.
Hon går in genom en sönderslagen grind, den är gul men färgen har börjat flagna och blotta järnet därunder. Det luktar bensin. Regndroppar börjar falla från den traumatiserade himlen och slå sig på taken och all plåt på området. Hon går förbi biljettluckan och uppför den lilla silvertrappan som leder till karusellens gondoler. I några av dem ligger lila missfärgade kuponger, söndertrampade popcorn, solglasögon. Bomull utrivet ur ett rosa gosedjur. Hon känner plötsligt hur golvet tycks svikta, hon sätter sig med ryggen mot en glittrande blå gondol och blundar. Regnet sköljer ursinnigt över fältet. Lysdioder i regnbågens alla färger hänger från taken och från träden. Körsbärsträd. De flesta av lamporna fungerar inte. Några av dem flämtar till i matt sken då och då. Hon antar att de sjunker. Sjunker som hon. Hon stryker över sina knän med sina frusna fingrar, skrapsåren svider inte lika mycket längre. Det torkade blodet längs hennes smalben sköljs bort av regnet som når henne via en stupränna. I ögonvrån sticker en ögonfrans. Sargade svarta sopsäckar står i varje hörn av området. Hon öppnar munnen för att skrika, men ingenting hörs, inget ljud kommer ur strupen. Och sorgen kommer hem sent med blyerts på sina fingrar, har trasat sönder det tunna nätet av sagor igen i horisontens sköte.

Regnet slutar inte, trasiga pärlor runt hennes hals skaver in i huden. Hon håller för sina öron så hårt hon kan. Karusellen snurrar..

I will follow you, anytime anywhere
Oh when they come for you
Just say you don't care.

2006-05-29T21:40:00.000+02:00

- I want to hurt like you hurt.
Fast ändå är det strålkastare överallt. Och glitter.. Social ensamhet. Jag behöver fysisk smärta. Känsel. Jag vet hur det låter, men nu får det gå som det går, jag har halkat neråt på spiralen så länge nu att jag bara vill till botten. Skrota det pretantiösa i det hela och det finns faktiskt massor kvar. Det hade du aldrig trott.
Jag har drabbats av sömnlöshet igen. Och sekunderna är så trötta att de inte ens orkar håna mig. Vilket bara gör nätterna ännu mer meningslösa. Trygga och tomma. Och igår precis när jag höll på att slappna av så började jag blöda näsblod, naturligtvis. Idag har det regnat. Mitt paraply är bråkigt och vänder sig ut och in hela tiden. Jag älskar det. Jag försöker komma någonstans, det gör jag verkligen. Men på något vis så är jag alltid alltid kvar här. Hur långt jag än går. Rösten försvinner fortfarande titt som tätt. Jag saknar det där jag brukade syssla med, att försiktigt, när ingen såg, rusa över fälten, när ångesthamstern lät sig smekas längs ryggen och mitt hjärtas skärvor pulvriserades till äkta puls. Storheten i att vara en detalj. Men det är fortfarande sant, jag faller alltid när jag kommer på att jag glömt att hålla i mig. Jag måste sluta komma ihåg sånt. Totalt oviktigt!

Orden och poesin finns inte kvar, jag har inte ens energi eller tomhet nog att förtvivla över det. Fast jag tror att jag saknar det. Det där suget i fingrarna, när man febrilt letar efter ett tomt papper och en penna och sedan kan sysselsätta sig med det i flera timmar. Känna hur stjärnornas vener aldrig töms.. Nu är det mer som att en fluga surrar runt under min hud och det kliar och krälar så förbannat att jag river mig alldeles röd. Jag önskar att den här förbannade drömlösa tröttheten skulle dra sina klor ur mig. Att någon ska se mig för något mer. Ha tid. Finnas, mer än något annat. Någon som kastar alla kölappar och säger hej, det är din tur nu. Någon med enormt för stora skor och hatt på sned.

I
men du förstår ingenting du bara
låtsas att du är svår och
är vacker med dina gröna ögon, dom där skogs
och tjärn gröna
som viskar om troll och glitter under vattenytan

mörker

II
Vi sväljer stjärnor för att få utstrålning
vi får magsår av uddarna

III
Jag dedikerar
känslan jag får av att se dig stå i hallen med telefonen
hårt tryckt mot örat
tre timmar efter att hon lagt på luren
till hennes mardrömmar

IV
Du är plast när jag försöker smälta det i elden
du sprider ut dig över min hud som stearin och
BRÄNNER MIG du
förväntar dig att jag inte ska våga röra mig men jag
rör mig och stearinet spricker
du spricker och ramlar ner som flagor mot marken
eldflugor i min mage, transparent

det där med kärlek och massproducerade stearinljus

V
Du vet att jag är en sucker för klantigt skrivna låtar som tillägnas mig
& du vet att jag är barnsligt förtjust i att gunga ikapp i lekparker och att
vada runt i livet med för stora raggsockor som är färgade i så många färger som möjligt
du vet det och ändå gömmer du dig för länge när vi leker kurragömma och du skrattar bara när jag gråter när jag hittar dig
jag
kliver upp ur dina gröna tjärnar

& faller tillbaka ner i dem som ett glitter

VI
Vi hyllar fel principer

du finner sättet man räknar ut jordens omkrets på fascinerande
allt jag vill veta är hur mycket jag har möjlighet att erövra

jag
sparar ut mina naglar till klor som
alla andra, hörs inte KRASET som det blir av
glas när hjärtan går sönder i krig

slagfälten krymper till siffror och imploderar som sår i våra kroppar

men jag ber dig ändå
slå sönder prydnaden som kallas revolution
som inte är någonting annat än
dekorativ i mitt bröst
slå sönder den så den blir vibrerande MUSIK i min kropp
du
frågar mig inte varför och sprängs
sedan till paletter som används
till mina ögon när jag drömmer

VII
Jag gör det till en konstform att kalla dig mitt allt

våra bröstkorgar är ingenting annat än
minfält
där det börjat växa rosor

2006-05-22T00:06:00.000+02:00

(But I guess thats how it goes. rosa såpbubblor möter svarta pistoler. vi kan hoppa oss ända till Nangilima, baby, det kan vi faktiskt. månljuset får gärna överge mig, bara du följer med.
jag vill bara kunna sluta ögonen och luta mig mot något annat än golvet och betongväggar, du vet? hitta något annat än slocknade uppror på bakgårdarna. jag vill bara sväva runt i ett tryggt mörker, så låt mig vara ett foster, inlindat i varmt mörker och oförstörd ofullkomlighet.
jag lutar kinden mot pianospel & dör. vaknar nästa dag.
rosbladen ruttnar. gränderna är tomma, baby. du finns ingenstans.
och jag hittar aldrig det jag letar efter.
natthimlen är full av trasiga lysdioder. dess glaskross kravlar i parkerna.
så jag kryper ihop och försöker att andas så att det inte hörs. så att ingenting vittnar om att jag är en varelse på sjutton år som är alldeles för stor och alldeles för medveten om mina egna motsatser. förlåt mig eller slå mig, eller låt det vara detsamma. låt mig vara ett foster, inlindat i varmt mörker. det är inte bara heroin. det är syre. fjärilar som inte dör av att man håller i dem.
en röst som sjunger med bräcklighet om styrka i en tom sal. vita pianon, svart siden,
eller bara du&jag, utslagna körsbärsträd, medvetslös logik, glitter i rör, och en stad som blir förlåten av ett ursinnigt regn..)

The mask I polish in the evening by the morning looks like shit.

2006-05-21T01:44:00.000+02:00

Nätter är till för brutal ärlighet. Åtminstone mina. För jag fruktar morgonen så mycket att själva rädslan domnar bort. Och då finns bara nuet kvar. Jag är fortfarande så fragil, hur är det möjligt? Så många år. Så många fel. Så många försök. Och så jävla många återfall. Fortfarande. Jag + ett gäng andra människor, de livliga samtalen rör sig så tydligt utanför mig, jag svävar runt som ett ufo i mitt eget mörker, blicken fastnar någonstans i golvet, tankarna dämpar hörseln och allt blir tyst. Alltid mina egna voiceovers..
Jag låter dem tro att jag är less på dem, att jag är trött, arg, irriterad, whatever.
Är det så svårt att se att jag har ont?
Hur är det möjligt?
Hur blev jag 17 år gammal?
Jag har inte ändrat mig ett skit sedan den där gången i mellanstadiet när jag sprang hem från redovisningen och skakade och grät och skrek i trappan utan att kunna resa mig. Jag känner det, känner det jämt. barnet. mitt inre jävla barn. Skriket är så outhärdligt tärande.
Hur blev jag 17 år?
Allting är skådespel, ridåer, soundtracks.
Ibland kan min röst bara försvinna. Liksom sakta dra sig undan. Den känslan i halsen går inte att missta. & jag kan le, jag försöker se ut som om jag lyssnar. Jag tittar in i folks ögon men jag ser ingenting, ingenting alls. Bara tomhet. Jag väntade så länge med att våga se folk i ögonen. Jag skulle aldrig ha lyft blicken från molnen på marken. Jag letar efter en gnista, en eld, någonting som vittnar om liv, men jag ser aldrig någonting. Det blöder. & jag ler, men mitt huvud är så nära att falla i bordet att jag måste riva mig själv i handflatan för att hålla mig vaken.
"And if you promise to stay conscious I will try and do the same."
Mina försök till någon slags mening, någon slags sanning som man kan böja hur mycket man vill utan att den går av, en sanning man kan ta ut all sin förtvivlan på utan att den dör.

Dina skärvor och sprickor. Asfaltens hånskratt. Konturerna som man känner under fingertopparna när man smeker en porslinskopp som gått sönder men som limmats ihop utan synligt spår. Skarvarna som inte syns men som känns.

Jag befann mig i en folksamling tidigare ikväll. Jag var totalt ensam, hur jag nu alltid lyckas med det. Ensamhet fastän du har "vänner" precis bredvid som vrålar nonstop. Fortfarande så fragil, hur är det möjligt? Hur fan är det möjligt? Du kan skrika i mitt öra utan att nå mig. Fortfarande denna känsla, jag blir inte av med den. Att om jag gråter är det inte tårar, om jag älskar är det inte kärlek, om jag pratar så hörs jag inte, om jag skär mig är det inte blod, om jag är hatisk är det inte hat. Fast nej, där har jag fel. Hatet finns alltid där, det är den enda rollfiguren som aldrig dör. Ibland tror jag att jag hatar hatet mer än allt annat. För det är så oundvikligt.

Vattnet nere vid kajen var så svart inatt. Svart och stilla. Som en hunger som är så förtvivlad att den inte kan röra sig. Tröttheten i magen efter kramperna av att ha kastat upp allt dess innehåll. Jag gick runt i någon timme, hittade till slut en öde gränd någonstans och satte mig där. Då kom jag på att jag lämnat tändaren hemma. Underbart. Jag tänkte att jag ville bestiga hustaken i den här staden. Men jag gick hem, gav en alkis pengar till en buss han skulle ta till en stad långt långt bort. Var nära att följa med honom.

Din tystnad kan varken tala eller lyssna. Min tystnad kan inte sluta tala. Det är en konversation som bara kan sluta på ett sätt.

& jag hatar att jag alltid går på det. Jag hatar att månljuset lurar mig så jävla lätt. Hur många gånger gryningen än skurit av min navelsträng så går jag alltid på månljuset när det kommer tillbaks nästa natt. Jag tror alltid att det ska stanna. Att tryggheten faktiskt inte behöver vara temporär.
Trasiga element.
& jag hatar att jag inte klarar av att inte gå på det varje gång. Men det ligger något tröstande i att man inte behöver göra sig till för mörkret, för natten.
Jag måste låta mig luras, annars kommer jag att förblöda jag en morgon. En blek jävla febrig sommarmorgon non the less. Och det duger fan inte. Det gör det faktiskt inte.

2006-05-19T19:36:00.000+02:00

Timmarna har inte plats för mer flykt. Man kan inte pressa in mörker i nätterna. Eller ljus i dagarna. De kollapsar och dör. För övrigt så är det bara kaos. Först blod, sedan glitter. Aldrig gränser. Jag känner hur orden samlas i hjärnan, men de blir aldrig vackra, de blir bara foster som inte vågar lämna, som är rädda och som gör sig så små som det går. Att använda dem då vore som att utnyttja ett liv som ännu inte är färdigutvecklat, ett foster helt enkelt. Men hur många gånger innan har jag inte missbrukat orden? Varför kan jag inte förmå mig till att göra det nu? Jag kanske överlever på andra sätt nu, jag vet inte. Det är besattheterna som driver mina dagar och nätter, och för tillfället gäller det Miyavi (hans röst är min drog, hell, hela han är det). Jag tycker om människor vars leende är det enda jag behöver för att kunna känna att glädjen inte är på andra sidan universum, att det faktiskt finns, alltid, någonstans, nära. Och det där med att vara säker på att saker existerar är inte något jag varit bra på innan. Så en applåd till mig.

Jag låter mina tankar löpa hela tiden, vilket leder till att jag blir arg över avbrott (så som när mobiltelefonen ringer). Ringa och störa i min magnifika tankegång.. Jag + matte nationella proven hade en träff imorse 08:25 förresten. Det var intressant, om jag nu vågar kalla det det. Ett bättre ord kanske skulle vara surrealistiskt. Pythagoras sats saknar precis det som logiska resonemang utan luckor alltid saknar: skönheten i en spricka, det vackra i en oviss rymd, ett andhål. Inte en nål genom en tejpbit på en ballong utan bara en nål + en ballong. PANG! Som vanligt när det gäller matteprov så slutar det med att jag skriver ner rad efter rad med totalt orelevanta funderingar som inte har med uppgifterna att göra. Det blev ingenting för twistat idag i alla fall, inte som på svenska nationella då jag började skriva om rosa vattenpistoler och så vidare. Vilket jag fick chockerande bra resultat på. Jag fruktar dock att matten inte ger mig lika mycket poäng för pseudokonstnärliga tankar som svenskan. Jag förbereder mig för katastrof. Säger hej till den och kliar den i nacken. Katastrofer är så söta.

Jag försöker att inte frysa men det är så kallt. "If I follow these clouds, I wonder
will them take me back to your town?" Jag dränker mig i fotografier, jag älskar polaroider. Det finns så mycket att se och så lite mark att stå på. Så få pallar att kliva upp på.. Jag är så kort. Det irriterar mig att jag vet att jag är liten i världen samtidigt som jag ofta känner mig som om jag tar upp hela rum och hur jag gör så mycket ljud. Nejmen, hur var det nu igen? Att bara låta regnet komma. Just det. Ett oväder är på väg. Jag känner det i hela kroppen, kunde inte somna igår och nu är molnen riktigt mörka. Antingen så dras ovädret till mig eller så dras jag till ovädret. Något är det.

Today also in bed | Let's train that image

2006-05-13T15:06:00.000+02:00

When it rains, think of me.

Vad har hänt i mitt liv? Jag har problem att ens komma ihåg vad jag gjorde igår, än värre vad som hänt under veckor eller månader. Det är som att mitt kaos raderar ut allting så snabbt som morgonljuset, raderar ut allt tills det inte finns någonting förutom nuet kvar. Och det är ju det jag alltid velat, att leva i nuet, och inte veta av timmen innan eller timmen efter. Jag har varit i Berlin i en vecka, har med mig en bit av berlinmuren hem. Det var så surrealistiskt att besöka den, att verkligen vara på plats. Det är något jag är glad att jag fått uppleva. Jag hade så gärna velat stanna där. Krama påtända punkare i tunnelbanan, dansa med hemlösa på nattågen, slösa alla pengar på kaffedrinkar, cigaretter, musik. Du pojke med det sotblonda håret, jag vill fortfarande rädda dig och ta dig med. Rycka upp dig från asfalten. Röda rosor, vit poesi. Vill ta ditt näsblod i mina kupade händer. Du har fått ta upp tiotals sidor i min dagbok, mitt diktblock. Jag ska renskriva den där dikten, men den verkar aldrig vilja ta slut. Det är som ett sår. Din blick träffade mig över en åder, skar upp den, det kan inte sluta blöda. Det var flera år sen jag upplevde något så intensivt. Och nu vill jag bara tillbaka. Autobahn, trappan i tunnelbanan. Ta mig dit och ta mig aldrig därifrån. Någon gång snart ska jag försöka förklara.

Jag har förresten skapat en annan blogg, en glittrande lilarosa sak som jag har sagt får innehålla precis vad som helst. Det får vara hur kaotik det vill. Det behöver inte vara bra eller läsvärt, men inte dåligt heller. Det är sidan av mig som älskar ljudet av pärlor som rasar i golvet som talar; http://kaotik.blogg.se/

Idag kom regnet. Jag har känt att det varit på väg i flera dagar nu. Jag möttes av ett hav av paraplyer när jag gick ut, parkerna får personlighet när det regnar. Blått, rött, grönt, genomskinligt, mönstrat, gult. Jag tar chansen och går ut, tar med mig ett paraply som accessoar. Det luktar jord, gräs, grönska, vind, hav, liv. Jag älskar det. Det finns inte tid till oro, bara känslan av att kunna känna. Det är bara när det regnar som jag får kontakt med den där känslan, en djupt rotad närvaro som jag alltid strävar efter. Den kommer alltid fram när det regnar, känner sig väl trygg i regn. Tryggast när invånarna i staden kurar bakom stängda dörrar och tjocka gardiner. Det är känslan av vemod som är kronisk i mig, jag vet, men jag älskar den. Den tillåts vara lycklig när det regnar, dansar till elegier i min kropp. Jag vill aldrig att det ska sluta. Lyckligt vemodig, där har vi det pojkar och flickor. En bra beskrivning på mig. En sinnessjuk flicka som dansar i regnet på stadens mörkaste gator, som sjunger så högt hon kan och som inte låter håret växa ut. Som negligerar sitt eget förfall, och därmed omfamnar det helt och hållet.

Jag vill skjuta stjärnor ur en leksakspistol. Hjälpa Ikaros med hans stenbumlingar. Ångest, eufori, förtvivlan, glädje, hysteri, sorg, gråt, skratt.
Allt annat kan dra.

I just wanna dance forever.

2006-04-24T22:48:00.000+02:00

Jag är så oförskämt bekväm just nu, med livet, med allt. Visst, jag har problem och saker att göra men de rör mig inte, de är så långt borta i en svartvit värld. Det är så mycket vackrare här. I don't ever wanna leave. Bara allmänt vifta med händerna och sparka med benen. Hela dagen.

Hur länge kan man vara hög på adrenalin och levnadsglädje innan man kollapsar?

Jag vet att det finns saker som bör göras, men det är som att ingenting egentligen rör mig. Careless.. till en sjuklig gräns. Det är underbart. Drömskärvor i varje hörn och i varje handflata. Men de skär inte in i huden, skär inte in alls. De glittrar bara.

Igår gick Kim & jag och gungade, blev blöta om fötterna och frös. Sen gick vi hem till mig och tittade lite på Gravitation. Sen tittade vi på "Trainspotting" och drack te. Sen sprang Kim iväg för att hinna till Vasaplan på 10 minuter. Busstider, they're bitches. Sen saknade jag Sara. Och sen saknade jag ännu mer. Sen sparkade jag i väggen tills jag fick ont i stortån. Jag vill bara kramas och virvla runt. Tappa balansen, bli så yr att det inte finns någon skillnad mellan fiktion och ickefiktion. Genuin impulsivitet, intensitet. Jag har egentligen ingenting att skriva. Orden backar undan när jag mår bra, och när jag mår såhär så blir de livrädda. Jag räcker finger åt dem och väntar på att de ska komma tillbaka, jag tänker nämligen inte följa efter dem. Jag har nästan nått euforin. Så gott som. Så låt mig brinna.

Ses vi bland stjärnorna om 13 dagar?

2006-04-17T21:21:00.000+02:00

I was a whirlwind
and she, she was a superstar.

Kan inte regnet bara komma och slå ner mig & all jävla tistelvass längtan?
Det gör så ont att inte kunna få & inte kunna fastän man nu vågar. Jag genomgår metamorfoser varje natt och blir till ett gitarrsolo, måste gå ut och erövra gatorna. Jag behöver kylan. Men jag behöver nya gator, nya ljus. Kaos som inte tvinnats sönder. När jag går ut så går jag så långt jag orkar åt alla håll och in i alla gränder men jag hittar ändå ingenstans där jag kan stanna upp och andas. Jag måste fortsätta, fortsätta, springa flåsande förbi varje gatuhörn letandes efter något som inte finns här. Men jag klarar inte av att sitte inomhus i soffan framför tv:n, jag måste ut. Jag blir hellre utmattad och kollapsar i en gränd än somnar varm och övermätt framför nyheterna eller nån jävla "realityshow". Fan, allting snör ihop lungorna. Sprätta upp ångesten. Protège moi, protège moi, protège moi.
Man kan inte leva såhär heller, jag vet. Men jag kan inte hejda mig själv. Jag tycker om den vilda jakten efter neonljus, fascinationen av extas och musikens superhjältar. & du vet att jag behöver undergångskänslan för att kunna överleva. Det är det jag lever för. Euforin som är så reell och motsägelsefullt smärtsam att den knappt finns. Intensiviteten målar min hud blek och blå & det känns som om min hjärna är full av sår. Det finns som alltid ingen tid att plåstra om, bara tid att rusa vidare.

Tingeling, jag var ute och letade efter dig. Alla gator var tomma, jag hatar dem. Jag hatar dem för det.

Var är du inatt?

Du är värd att dö för.

2006-04-15T22:50:00.000+02:00

Gamla sår, gamla skottskador. En hel värld av bubblor. Jag har fastnat i ett känsloläge och jag önskar ingenting annat än att bli frisläppt från den här buren. Jag har hört att det är påsk nu, och att det kommer gäster, släktingar imorgon. Jag har hört inifrån mig själv att jag inte vill vara med, att jag faktiskt inte orkar. Jag behöver vara ifred. Jag vill inte svara på frågor, inte känna hur någon stirrar på mig. Jag behöver bara värme, ett täcke och möjligen en cdskiva eller ett anteckningsblock. Jag funderar på vad jag ska bli när jag blir stor, såhär mitt i natten innan jag går och lägger mig. Jag kommer fram till att jag vill lära mig måla. På riktigt. Stafli, balkong, penslar, oändligt många färger. Vita dukar. Men hur verkliggör man en dröm utan att ta sönder den? Man måste vara så försiktig, så otroligt skicklig med händerna och var du sätter fötterna. Jag har alltid haft ett behov både av att smyga som en indian och att göra så mycket oljud som möjligt. Utöver detta livskval så kan jag dessutom inte slut lyssna på Brännö Serenad. Ja, du läste rätt, Håkan Hellström. Jag trodde mitt pophjärta försonats med mig och börjat slå och brinna i ett annat bröst, men det finns fortfarande kvar. Jag kan inte heller sluta lyssna på Joseph Arthur - Honey and the moon. Jag och soundtracks, det är något oövervinnerligt sentimentaliskt drag hos mig som gör att jag dras till det hela tiden. Romeo+Juliet soundtracket vinner dock överlägset. För tillfället.
Nu ska jag lyssna igenom min gamla cdsamling från de blödande åren 2003-2004, när jag missbrukade Stoppa mig juni (lilla ego) och somnade med brännhet gråt i kroppen varje kväll. Vaknade till nya indiedrömmar, visioner och slitna randiga strumpbyxor. Hörlurar. Jag har ett minne från när jag och min familj skulle fara hem, vi hade varit hos Tingeling. Jag minns det så starkt, det gör så ont. Ljudet av pärlor som rasar i golvet ekade i mitt huvud. Jag hade högsta möjliga volym på cdspelaren och det var Kent "Stanna hos mig" och det var "som ett tårögt barn har du gjort mig svag" och bilen rullade bort från erat hus och jag visste först inte varför det gjorde så otroligt ont. Det var samma känsla som den jag hade när jag åkte bil ifrån dig från Överboda, när du skulle flytta och jag inte trodde att jag skulle få träffa dig igen. Mer den där känslan av att ha blivit frånryckt en stor pulserande, vital del av dig själv. En gråt som gjorde att jag inte kunde hämta andan, en gråt som inte tillät mig göra någonting annat eller vara någonting mer. Jag har en känsla för dramatik, javisst, men det var så det kändes. När jag for från Överboda så grät jag utan uppehåll tills det var natt. Vi hade farit till en middag hos några som mina föräldrar kände men jag kunde inte äta eller umgås, kunde bara låsa in mig på toaletten och känna hur golvet sviktade. Fick isglass och fick se vad jag ville på deras tv. Det var barndom. Det var första gången jag kände av det, det där att bryta ihop och vara naken inför människor, att jag inte kan hjälpa det.
Jag behöver dig. Du vet den vitkaklade paniken? Det är bara du som kan dra mig ur den. Jag vill bli bättre, jag vill bli frisk. Mitt hjärta slår i samma takt som ditt. Jag kan känna av dig, alltidalltid. Du stack ett hål i min kevlarsjäl.

Jag behöver sova. Jag sover hela tiden, jag är så omänskligt trött. Var kommer tröttheten ifrån? Tänk om jag inte vaknar igen? Rädd för att inte vakna, rädd för att vakna. Livrädd för att leva och dödsrädd för att dö. Jag kan inte göra annat än att höja volymen och hoppas på att det ska räcka, att musiken kan beskydda. Men om väggarna faller så är det ingenting jag inte varit med om förr. Jag önskar bara att någon skulle närma sig mig med något annat än regler och uppfattningar någon gång. Bara säga hej och finnas med mig, mitt i kaoset. Inte sminka över, bara rida ut stormen. Det är middagsbjudning i den perfekta världen imorgon, I gotta be there. Egentligen vill jag ta med mig mitt paraply och gå ut. Gå till någon som bara öppnar sin dörr och tar emot mig när jag ramlar in. Inte säger något om att jag smutsar ner. Låter mina skor vara leriga, mina kläder trasiga. Någon som kan le trots min gråt, som kan gråta trots mina leenden. Aprilhimlen är ett brustet sår som blev sytt för länge sen. Förlåt, men jag kan inte förklara det bättre.

Att gestalta en känsla.

2006-04-14T01:23:00.000+02:00

C'est le malaise du moment
L'épidémie qui s'étend
La fête est finie on descend
Les pensées qui glacent la raison
Paupières baissées, visage gris
Surgissent les fantômes de notre lit
On ouvre le loquet de la grille
Du taudit qu´on appelle maison

Protect me from what I want
Protect me from what I want
Protect me form what I want
Protect me
Protect me
Protège-moi, protège-moi

Sommes nous les jouets du destin
Souviens toi des moments divins
Planants, éclatés au matin
Et maintenant nous sommes tout seul
Perdus les rêves de s'aimer
Le temps où on avait rien fait
Il nous reste toute une vie pour pleurer
Et maintenant nous sommes tout seul

Protect me from what I want
Protect me from what I want
Protect me from what I want
Protect me
Protect me

Protect me from what I want (Protège-moi, protège-moi)
Protect me from what I want (Protège-moi, protège-moi)
Protect me from what I want (Protège-moi, protège-moi)
Protect me
Protect me

Protège-moi, protège-moi
Protège-moi de mes désirs
Protège-moi, protège-moi

Protect me from what I want
Protect me from what I want
Protect me from what I want
Protect me
Protect me

Protect me
Protect me, protège-moi

2006-04-11T21:15:00.000+02:00

De sjuka drar fortfarande lott om vem som ska bota landet. Vi måste leva. Det är ju så enkelt. Avguda pusslet av skymning. Hitta platser att explodera och implodera på. Aldrig släppa taget av villkoret att det inte finns några villkor. Jag är för övrigt en hel värld av motsatser. En hel jordglob. Timmar av misär. Det är som att jag vill stanna kvar i det som jag ännu inte hittat.

Jag är så pretentiös (som franska inglasade balkonger), men jag berörs inte längre av det. Benämningar och stereotyper är roliga att puckla på. I övrigt låter jag allt sådant vara, och försöker tro på att saker ting kan tillåtas att bara vara när man inte använder benämningar på dem. Trots allt så tror jag ändå att benämningar och titlar på saker och ting är ett försvar som vi bygger och som vi säkert till viss del behöver. För vi klarar inte av att bara låta människor vara olika utan att verkligen peka ut att de är det, och sedan bedyra att vi verkligen inte bryr oss och att vi är så öppenhjärtade och frimodiga. Vi klarar inte av att låta saker bara existera, vi klarar inte av existens i dess naknaste form. Vi måste klä den, det är som att det är något tvångsmässigt, inprogrammerat. Och jag avskyr det.

I extasen, desperationen, undergångskänslan, det är dit jag måste söka mig för att finna någon slags vardag. Sårig skönhet, överdådig prakt. Elegier som svart och rött flor över rebellen och änglarna. Man gör vad man kan för att komma från en dag till nästa, och man gör vad man kan för att undvika det.
"framför allt är temat det misshandlade barnet, det vill säga arketypen att vara helt ensam i världen /.../ Att skriva är en möjlighet att inte svika sitt eget inre barn, och att vara benhårt trogen mot mitt inre barn, det är grunden för mitt konstnärskap."

Det är så enkelt, det ser så enkelt ut. Jesus kommer att komma tillbaka som heroinist och besviken schaman med en fjäderboa runt halsen. Vi kanske tar hand om honom. Eller så låser vi bara honom ute som alla andra mentalt sjuka. Jag förälskar mig så lätt i moderna tappningar av gamla berättelser och personer, figurer. Ju extremare desto bättre. Om jag fortsätter ta isär alla sociala regler och gränser så kommer jag att hamna på mentalsjukhus innan jag fyllt 25 år. Jag funderar på om det ska bli mitt livsmål. Bli den friskaste och hälsosammaste människan på jorden, liksom. Fast det vore ju en fördel att kunna vandra fritt i parkerna och kanske äta mjukglass med strössel ibland. (Hur kom jag in på detta? Jag är duktig på att vika av på sidovägar som inte ens finns.) Förändring är essentiellt i mitt liv. Att bara leva. Existera i en sång, i en melodi, i en versrad. Bli fröken poesi på en häst av metaforer och med en horisont av gränslöshet som aldrig tar slut men som alltid är tillgänglig. Ta ut soporna, planera middagen, köpa kaffe, dricka kaffe, studera TV-tablån, bryta ihop på toaletten med vattnet rinnande för att ingen ska höra, gå in igen, torka av köksbänken, ta fram böcker, borde plugga, böckerna far i golvet, inga händer tar upp dem förutom de som river sönder dem. Jag vill bara ta sönder, kassera allt gift som flyter i mina vener. Min svaghet, min mottaglighet. Är våran reaktion verkligen att vi måste återvinna allt? Har jag hört fel? Ljuger mina sinnen mer än vanligt? Är återvinning, sparsamhet det som vi tänker på när lever?

Varför spara på tid? Varför visa den minsta lilla barmhärtighet för tiden? Se och känn vad tiden gör med dig, vilket stryptag den tar, som är låst runt din hals. Ska du inte kämpa emot? Ska du inte hälla ut din guldkantade hink fylld med tid över marken, bara vända den upp och ner, ropa FUCK YOU och springa över stock och sten bara för att till slut komma till ett stup och ställa dig där och skrika tills rösten kollapsar av utmattning? Ska du inte? Ska du inte följa med? Vi människor har gjort tiden till anarkist, den gör som den vill, den går och den stannar, den går fort och långsamt. Men egentligen går den i samma takt hela tiden. Den springer och flyr och blöder näsblod i vildaste förtvivlan. Det är vi som förvränger den med våra relativa termer och uppfattningar. En del säger att vi inte kan uppnå en sådan nivå av eskapism att vi vinner över tiden. Jag säger att det är fullt möjligt. För det handlar inte om realitet, inte realistiskt tänkande, inte logik. Det är det jag förkastar, jag menar på att det är det som grusar ner våra lungor och får oss att passa in i alla mallar (som inte finns, men som vi tror oss ha skapat), realistiskt tänkande kan visserligen rädda ditt liv men den kan också motsatsen till det. Sekunden innan du slocknar av total utmattning, det är såna ögonblick jag syftar på. När kaotiken skrattar som högst, när ångesten inte vågar komma nära av rädsla för att skära sig på livet. När euforin är så vacker att den blir skadlig. Dödlig. När kontrollen är så långt borta att det är det enda du har.
Svart glitter glittrar bara i strålkastarljus.

2006-04-09T12:47:00.000+02:00

Att låta detta någonting som rister i dina lungor eskalera, spricka ut i skärvor som dansar sig in i den värld som inte lyssnar, som har sina egna färger. Använda våld för att bli hörd, inte låta fyrverkerierna och stjärnfallen undgå en endaste själ, se till att alla ser den korta tusendel som himlen lyses upp totalt. Tvinga alla att stanna upp - och bara titta. Himlen är ett sjok av isblå prismor och kristaller, de grå molnen kommer och gör himmelen sjuk. Kväver den sakta, gör den blåare. Vi ler. Och om natten när alla sover eller gömmer sig så svalkar molnen himlen med regn, räddar den om och om igen. Våra slingrande drömmar blir skuggor på det älskande parets ryggar, naglar som inte kan göra någon reell skada.

Hjärtat skakar och skälver, ryser och bävar i en slags blandning av förtjusning och skräck och den brant som flickan det tillhör alltid står och väger vid. Hon som måste stå och vilja kasta sig ut för att kunna överleva. Känna vinden i håret som giriga fingrar. Precis innan man somnar så är pulsen hög som glassplitter i venerna, hjärtslagen ger ifrån sig små ljud om man bara lägger sig ner, pressar sig mot madrassen - och väntar. Det är ett fagert, sprött kaos. Jag finns, jag finns. I sömnen kan en sång ställa allt tillrätta. Jag vill aldrig mer att någon frågar varför jag tycker gryningar är så fruktansvärda. De rycker undan allting så brutalt, allt vackert. De bara tar, och de kan inte ens rå för det. Dagarna blir till ett pärlhalsband av saknad. Färgerna en elegi till de utopier som vi dansar i och med i våra nätter. Jag har insett att mörkret inte förför, det är jag som prostituerar mig för skymningen och natten. Gryningen är ett osilat grått ljus som bländar. Allt svart silke blir till aska som blåser bort. Gryningar gör mig alltid fragil och sorgsen. De första timmarna på dagen är så bräckliga, inandningar som inte vill släppa med sig nattens silhuett ut gör pulsen hög igen och bröstkorgen svag av tyngd. Tänk om man bara vågade existera utan att slå sig själv blodig för medvetenhetens skull. Bara få finnas, kanske bli hittad. Inte ställa frågor. Bara låta regnet komma.

2006-04-04T20:27:00.000+02:00

Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain, kashmirte, svartspräckliga violiner, vaniljskärvor i drömmarna, Yann Tiersen, svarta nagellacksflagor, röda rosblad och så vidare. Min värld av regnbågstunna såpbubblor och rädslor. Mycket sömn, jag somnar så lätt och jag orkar ingenting annat. Jag tror att jag bad om ursäkt för att jag är så svag bara för att få till svar att jag ska ta det lugnt. Varför agerar jag efter så kallad svensk ram och moral när det är den jag så innerligt förkastar? Jag kommer kanske aldrig leva som jag lär. Åtminstone inte när det är som nu, yrseln bär iväg med mig om dagarna (och nätterna) och får mig att tappa allt i golvet.

Det pulserar i blodådrorna sådär igen. Pulsådern skaver och bränner. Men doktorn har känt på mina ådror och sagt att det inte är något fel på dem. Ändå envisas de. En knivhuggande smärta kommer och besöker min mage och mitt underliv också nuförtiden, det är ödmjukt, rent av jovialiskt. Om man bortser från att det förlamar mig. Jag spenderar dagarna hemma och jag har inte varit utomhus på tre-fyra dagar. I mina febersvettiga drömmar är jag både heroinist, hjältinna, fladdrande poet och nihilist samtidigt som jag är motsatsen. Jag vaknar och stirrar in i väggen, oförmögen att skilja mellan dröm och verklighet. Jag har ingen riktig koll, jag har släppt min kontroll över tiden, och hoppas därmed att tiden också släpper mig. Det har töat idag, det gjorde mig lycklig. Våren försöker komma även hit.

Förutom temporära solstrålar så tycks ingenting nå mig. Jag svävar runt som ett ufo i mitt eget mörker. Jag bryter alla löften, till mig själv och till andra. De principer och värderingar jag haft, levt och brunnit för rör mig inte längre, allting glider undan. Jag tystnar och är lättskrämd. Jag bleknar, förlorar färg och konturer. Mina respiratorer vänder mig ryggen. Poesin som är livskraften vill inte veta av mig, jag är inte värd den. Prins poesi på sin vita häst av versaler och konsonanter. Den har lämnat mig, lämnat mig naken, hög, lämnat mig yr och liten, lämnat mig åt vargarna. Total tomhet. Färdiggråtet. Inga fler regnbågar. Du har lämnat mig handikappad, namnlös. Namnlös, kom tillbaks. Andnöden kommer och besitter mig allt som oftast. Handikappet gör att destruktiviteten blir miserabelt tilltalande igen. När man inte längre har sitt syre, sin megafon, sitt uttryck, sitt vapen, sitt oberoende ljus - då famlar man efter substitut. Man tar det man hittar, allting duger. Det finns inga gränser när man blivit tystnadens riff, tystnadens teatrala pianosolo.

2006-04-01T01:28:00.000+02:00

"- Listen. A real artist creates beautiful things and puts nothing of his own life into them. Okay?
- Is that what you did?
- No. We set out to change the world...and ended up just changing ourselves.
- What's wrong with that?
- Nothing. If you don't look at the world."

Dags för existentiell ångest. Här nedan följer en lång text som helt och hållet bygger på så kallat ordbajs. Grammatik och så vidare räknas inte när det bara handlar om att krysta ut orden. Läs vidare på egen risk. Det är det här med att jag känner mig påkörd av mörkret, misshandlad om du så vill, och att bilarna kör förbi i ultrarapid, ser inte mig som ligger som en bultande blek stjärna på asfalten som hatar alldeles för mycket. När pulsen försvinner, är det hat som kommer att understrykas i min själ eller är det något annat? Var kommer det ifrån isåfall? Vad susar ut ur personen när hjärtat bara har några sekunder kvar att slå? Jag flyter runt och brottas med gravitationen, fastän jag endast är en åskådare till den så hyser jag agg mot den position jag tilldelats. Jag vill kunna bryta mot den roll jag har fått som människa, häva gravitationen som man låser upp en boja fastkedjad runt foten. Och mitt hjärta krymper ihop som ett barn som gråter för att hon aldrig får se ängelns ansikte.

"- Make a wish, and see yourself on stage, inside out. A tangle of garlands in your hair. Of course you are pleasantly surprised.
- Softly he said...
- I will mangle your mind."

Och det är repriser, repriser. Någon som inte kan mitt namn ropar efter mig på torget. Jag hör henne inte, men jag vet att hon är där. Varför kan vardagen inte vara mer trankil och finna ett beteende som liknar en trollsländas? Som flyger runt som en grönblåglittrande pil, dör och återuppstår nästa dag. Som är ett glitter oavsett hur jävligt någonting är. En vardag som inte kväver och inte lämnar sår. Jag säger till mig själv att jag mår bra nu, jag mår bra nu, men det gör jag inte. Jag mår inte bra när jag fortfarande får plötslig andnöd ibland och intensiva ångestattacker som gör att jag nästan kräks. Jag mår inte bra när jag tror att bilderna i mitt huvud appliceras i verkligheten. Jag mår inte bra. Varför är det så svårt att säga och erkänna? Att släppa garden, det enda jag vill är att någon ska tvinga mig, verkligen tvinga mig att släppa den, totalt. Så allt kan rivas ner och byggas upp från början. Jag behöver människor i min närhet som finns där till 100% och 24/7, men jag vet att ingen kan leva upp till de kraven. Jag vill inte behöva så mycket men sanningen är att jag gör det. Jag behöver verkligen de som stöttar mig och finns utan regler eller annat jox, som bara finns för mig. Jag tror inte att det var meningen att jag skulle vara människa. Jag stöptes i fel form. Kanske gjorde vi alla det. Kanske var det meningen att vi skulle vara solkatter på mörkrets kropp. För mörkret ska alltid finnas där, var jag än vänder mig är det bestående.

När poesin och framförallt metaforerna föds bara för att krossas ner till smulor så tappar jag andan om och om igen. Hur fångar man sina sinnen när de vägrar kännas vid dig? Hur vet man vad man gjort för fel? Kommer de att vara frånvända tills helvetet krampat färdigt inuti mig? Kommer gråten nånsin att komma tillbaka som den gjorde förut? När den kom utan förpliktelser och utan att ta någonting med sig förutom just den känslan att låta gråten arbeta sig igenom kroppen, som en sjukdom som går över när den fått gå igenom alla dina delar. Och istället för att lämna dig sjuk eller sjukare så lämnar den dig ren och mer närvarande än förut. Visst, jag skulle kunna dricka vin och röka cigaretter och prata konst, poesi och musik med andra pseudomänniskor men det skulle inte hjälpa, det skulle bara vara meningslöst och för övrigt alldeles för pretto även för mig. ("- What's true about music is true about life; beauty reveals everything, because it expresses nothing.") Jag behöver klarhet, för en gångs skull behöver jag tydlighet, ljus och händer som tar mina och visar mig vägen eller slår mig följe. Jag vill inte ha något trassel, bara logik. Jag måste hitta vägen ut ur den här labyrinten, den här labyrinten som kantas av lågor och sinnessjukhet. All luft är gift och värker i mina lungor. Och samtidigt som jag lever i detta så bär jag upp en roll som inte vittnar det minsta om mitt tillstånd. Jag har ingen aning om vad som är fiktion och inte, linjerna behöver dras, kan inte någon dra dem? Jag kan inte ignorera att mina mardrömmar blivit till en inlevelse som jag känner av om dagarna och som gör min andning tung och hopplös. Jag kan känna hur det skär i min hud fastän ingenting rört mig. Jag måste knyta fast tygband runt mina handleder för att de i mitt huvud är uppskurna. Känslan är obeskrivlig. Jag kämpar varje natt med att slå ihjäl mina hjärnspöken, alla vassa föremål måste ut ur rummet, det räcker med att man måste ha sina naglar kvar. Sedan så släpper det plötsligt, och jag kommer tillbaka till fas noll. Jag vill bara veta, jag vill att någon visar mig ljus och att jag tillåter mig själv att trivas i det. Ikaros kämpar med stenbumlingar i min bröstkorg. Ibland krävs det ingenting för att jag ska falla i gråt, ibland är mitt inre som en storm som präglas av kaotik men som någon ställt in på "ljudlös". Vet du hur det känns? Vet du? En slags sorg binder fast mina händer och fötter vid sängen och utnyttjar mig. I fullt dagsljus. Därmed blir det ingen skillnad mellan mörker och ljus, verklighet och fiktion. Inte när våldet händer också där det inte får hända. Finns det ingen plats där det enda som existerar är ljus och grönska? Vita blommor, jo jag menar det, vita och rosa blommor och gröna ängar. Inga insekter för de ger mig obehagliga visioner. Möjligen fåglar i skyn. Isåfall duvor. En plats där död inte finns mer än möjligen som ett bleknat minne. Där vi inte har verktygen inom och utom oss själva att skada varandra. Jag blir desperat, vad krävs det för att världen ska bli frisk? Tröttheten sveper över mig igen, och det handlar just om det, att jag inte hittar något motstånd. Jag bara låter mig erövras och förintas. Jag blir någon jag aldrig velat bli. ("och jag kurar ihop mig i fosterställning, frågan är inte längre hur liten hon låter mig vara, utan hur liten hon klarar av att jag är.") Jag måste kunna skriva, det var min biljett härifrån. Därför måste jag hitta poesin igen, antingen har jag gått vilse i den mörka skog som den sprang in i eller så har jag aldrig vågat gå in. Jag är rädd för mörkret, men mer rädd för mig själv. Jag vill inte veta, men jag vill veta allt. Jag vill ha allting.

Men mest vill jag ha dig här. Det får låta hur pretentiöst det vill, men jag behöver din närhet för att jag ska kunna bli bättre. Oavsett ifall det gäller att vänta, agera, explodera, implodera, erövra eller erövras - finns du hos mig?

Du vet ju att jag aldrig kommer att bekänna mig till mänskligheten, jag kan väl få rå om dina vingar lite ibland? Lejonhjärta. Orsaka revolt på de öde torgen i min kropp. Ta mig dit, ta mig tillbaka, eller ta mig bara härifrån.

2006-03-27T23:40:00.000+02:00

Eftersom orden inte räcker till så låter jag den vackre Brian Molko och denna video tala för min sak. Vi möts igen när jag har återfått tal och skriftförmågan. De ämnen som jag brottas med inombords dygn ut och dygn in har tagit en paus, jag känner mig förvirrad.

Fuck forever.

2006-03-24T16:42:00.000+01:00

If you don't mind.

Det finns så mycket att dö för, eller hur? Det finns så många sätt att dö på, eller hur? Det finns så mycket att älska, eller hur? Allting blir grått, allting blir till luft, hur många skulle verkligen kunna ta en kula för en annan människa? Jag vill inte ha vår, sommar, vinter eller höst. Jag vill att skräcken tar slut. "För alltid" är inte för alltid för evighet är en metafor, löften om att du alltid ska finnas vid min sida kan vara sjukt vackra men de kommer ändå blekna när du hittar någon annan, någon bättre, någon som kan det här med att vara normal men inte behöva kalla sig det. Plötsligt har du inte tid, plötsligt inträffar allt det som biografmörkret alltid bedyrar aldrig ska hända. Förtvivlan måste dansa för att inte dö, förtvivlan drar med mig ut på dansgolvet och jag förlorar dig i vimlet. Man kan inte hålla andan i en metafor hur länge som helst. Varför tror du egentligen att jag söker författaren till frihetens villkor med en kniv under jackan?

Sinnestillståndet just nu; jag tycks ha blandat Placebos "Slackerbitch" med Radioheads "Talkshow host" och det är kaos i mitt blod. Men å andra sidan, när är det någonsin på något annat vis? En vän sa det en gång och nu erkänner jag för mig själv, vad skulle jag inte ge för att få ha det förhållande som de tu har i "Stage Beauty?" Jag går in på det en annan dag.

Väsande röster från alla håll. Ingen bryr sig och ingen tycker om dig och du är hatad och ingen vill behöva se dig. "They've got so much to do, never time for you." Kommer det bli jag och misären igen? Ta mig tillbaks eller ta mig vidare. Så blev det kaotik idag igen, och demonstration på torget. Jag satte mig nere vid kajen i stentrappan med för stora hörlurar och en penna och ett kuvert men absolut inga ord, bara tomhet. Solskenet gör mig sömnig. Jag drömmer febriga drömmar om politiker som tar kokain i direktsändning och ler. Förresten så händer det igen. Jag är så lättpåverkad av människor i min omgivning. Deras sinnestillstånd blir också mitt. Och när de mår dåligt mår jag ännu värre. Jag orkar inte med mer död. Ingen får någonsin dö igen, ingen. Så ljug din jävel, ljug för mig. Jag är egoistisk och jag vet detta, men jag tror jag krackelerar om jag utsätter mig för det igen. Jag har ingen att dela min misär med. Det är så tragiskt att det nästan är roligt. Folk glömmer så snabbt hur det är att vara ensam så fort de har någon. Så släpp min hand och gå.

Oh, I will follow you
Anytime anywhere
Oh, when they come for you
Just say you don't care.

2006-03-23T21:04:00.000+01:00

- Tell us, Brian, are the rumors true when they say you and Curt Wild have some sort of plans up your sleeve?
- Oh yes. Quite soon we actually plan to take over the world!

He called it freedom. A freedom you can allow yourself. Or not.

"Softly, he said, I will mangle your mind..."

2006-03-21T16:12:00.000+01:00

"Människans storhet ligger i att bli liten, bli utarmad, att bli som ett barn."

Jag bär vardagen runt halsen som en sprängladdning. Jag kan inte tillverka egna ord just nu och allting är bara sprängande huvudvärk varvat med sammanbrott i vita rum med hårda väggar och golv. Bilder av vitt kakel nedstänkt med blod och sedan svarta gator välsignade med regnets renande ursinne och gatulampornas ljus flimrar förbi i huvudet. Det finns inga gränser, ingen hejd på yrseln. Feber. Och det är mellan detta och självmordssiffrorna och världsnyheterna i allmänhet som jag försöker överleva och även leva. Fånga solstrålar med ett trasigt såll. Men när man till och med blir påmind om tillvägagångssätt till självmord i skolbänken så är det fan inte lätt, Sverige. Dra din jantelag ur min kropp, jag vill inte att giftet sprider sig något längre nu. Jag är fortfarande extremt mörkrädd och jag är sjutton år. Dra dig ur mig, Sverige. Och jag vill inte ha tafatta ursäkter. Jag vill att skräcken tar slut.

"Jag ser det här gråvioletta skymningsljuset äta omkring sig och tränga in mellan persiennerna i en västerländsk kultur, som förnedrat sig själv in i märgen och förlorat sin betydelse och sin värdighet, förlorat sitt innehåll och sitt syre och breddat gatorna för ett ge plats åt utarmning, åt mord. Centrifugen snurrar allt snabbare men vårt hus är tomt. Själen har rymt hemifrån. Vi lever i ett sönderfall, vi lever i ett Kartago av inre nöd och i drömmen hör du ett vingslag över de stora, ihåliga städerna där någon går undan
och faller i gråt."

Och alla människor som går förbi när en flicka eller pojke står vid bron över motorvägen och väger över räcket och är på väg att hoppa som säger: "sluta larva dig nu. Du mår inte dåligt på riktigt. Då skulle du inte göra såhär offentligt." Såna människor som bokstavligen eskorter en till dödsbilen, säger varsågod och kliv in, vi ska köra dig någonstans där du aldrig mer behöver vara löjlig. Visst, där du slipper vara löjlig, men där blir du heller aldrig älskad. Där är stjärnorna vita och iskalla lik och där träs mörkret över axlarna på dig. Natten tillåts riva isär dina lungor, som papper. Det finns för många människor som har ett behov av att minimera andras olycka och mörker för att förtvivlat kunna hålla sig fast vid sin bild av tillvaron, och till förmån för sina egna problem. "Ifall du hävdar dig mer än mig och blöder mer än jag gör så måste jag tysta dig så dina skrik inte hörs så mycket att de överröstar mina." Jag frågar mig: finns det inte längre utrymme för varje enskilds människas kaos? Måste vi när vi ligger i det nollgradiga svarta havet tillsammans klänga oss fast i dem som har flytvästar så våldsamt att de drunknar? Måste vi slåss, till och med då? Går det aldrig för långt? Hur mycket plats får mardrömmarna ta upp i verkligheten?

Det går inte att undvika att vi har kaos inom oss, vissa är känsligare än andra och mottagligare för det, och det sårbara i olika situationer. De som inte är som de andra, de som är av "en annan sort", de som knaprar piller eller kämpar för att inte behöva göra det. Jag hörde en gång "bara de psykiskt sjuka har historier som är värda att lyssna på". Att de har sett för mycket och blivit sjuka av det helt enkelt. Och dessa, som sett livet och dödens otrohetsaffärer med varandra i vitögat, de skriver vi in i arkiv och ger medicin och plåstrar om lite halvhjärtat när de kommer med nya handledssår. Livet är otroget mot oss med döden. Varför drar inte fler kopplingen mellan psykisk instabilitet och sanning, realitet? Verkligheten är sjuk, och för att vi ska klara av att leva i den och med oss själva och varandra behöver vi stötdämpare. Fiktion. Så vi skapar det, och litar på att vi kan somna utan att natten kommer och injicerar styng av mörkertrassel i blodet så att vi vaknar igen, svettiga och ännu en nyans mer genomskinliga. Det är som att det är något som suger färgen ur oss.

Vi blir rädda för våra egna skrik och allt vi gör och är när vi undertrycker dem gör vi i konsekvensen av ett dovt skalv som aldrig upphör. Livet och döden är bittra älskare, fastlåsta i en passion som för länge sedan brunnit ut men som vi fotograferat och som alltid kommer att finns kvar. Vi stänger dörren och sätter oss och räknar våra tallrikar och glas, kanske skriva en budget för veckan, hushåll och ekonomi. Men allt det kommer att smälta och spolas bort, som flagor från svarta höstar sköljs bort i regnen innan snön kommer, och sedan våren. Vad ska vi använda som sköld då? Finns det inte längre någon som bär med sig tron på att människan är värd något i sig själv, när allting annat brunnit och blivit till aska; kläder, ägodelar, arbeten, allt. Att människan kan duga bara genom att finnas till. Att vi kan stå nakna men ändå inte behöva ursäkta oss. Varför gömmer vi vårat språk? Hur kan tystnaden ha blivit ett så utbrett kommunikationssätt mellan unga flickor och pojkar? Och hur kan vi ha låtit det ske? Det som börjar som en lek för att se ifall någon skulle bry sig, titta upp, slutar i en misshandel av konceptet att hävda sig, och bröstkorgarna blir som nertrampade kokonger när tystnaden vägrar släppa taget och gräver sig djupare in i sinnet. Och rakblad tas till, tabletter, självdestruktivitet är en gråt som aldrig drar efter andan, när ska vi inse det? Jag blir så fruktansvärt frustrerad och arg när jag tänker på alla liv som spillts och som håller på att brinna ut i denna sekund, de tankar som far runt i ungdomens huvud, till och med små barns. Alla som böjer sig över toalettstolen i detta nu och kräks upp dagens intag av näring, alla som plockar fram ett noggrant gömt rakblad i badrummet, alla som i detta nu är ute och springer som dårar i skogen och längs gatorna för att träningen och att uppkomma något & hetsa din kropp tills den kollapsar är det enda som finns i deras medvetande när vardagen placerats som ett bälte av metall som spänns åt så hårt det går över bröstkorgen. Och jag fylls av en uppgivenhet, en lust att skrika åt alla som balanserar på randen till slutet på sin existens att må bra någon gång, ta tag i lyckan, samtidigt som jag överöser människor med hjälp. Men poängen är att det inte spelar någon roll i längden hur mycket hjälp som skickas ut, hur många telefonnummer som går att ringa, ifall de tas emot likgiltigt, vad är då poängen? Det är han/hon som blöder och kämpar som måste ta tag i det till slut, måste vilja ha hjälp. Det är aldrig för tidigt att gripa in, det ska inte behöva gå så långt att du måste bli inlagd på sjukhus för att någon ens ska höja på huvudet och se. När det kommer till människans svärta och ångest ska det inte finnas någon pardon eller tillåtelse för den att få fortskrida – den ska sprättas upp, ångesten ska sprättas upp, det är hög tid. Jag vill inte se fler dagböcker eller få fler brev från vänner som handlar om hur de inte kan sluta svälta sig själva enbart för syftet att hamna på sjukhus, för att det är så man har lärt sig att strålkastaren riktas åt sitt håll. Hur ska man få folk att se?
Tystnaden måste detonera, ju tidigare desto bättre. Och jag kan inte låta bli att tänka; må dess explosion lämna spår, lämna spår i Sverige och all Sveriges outsagda och sagda likgiltighet, neutralitet och gråskala. Må den lämna djupa sår i socialens och psykvårdens arkiv, sår som är som en gigantisk ficklampa vars ljus riktas åt alla håll, både där det behövs och där det ännu inte behövs.

"Såna tankar förföljer dig idag när allt fler växer upp och lever som i kramp, som om de vakat sig igenom ännu en natt, varit uppe och spikat i sina hjärtan, suttit uppe och lyssnat till ett svagt skri av smärta ur själva timret i deras väggar, ur själva asfalten därute, ur själva jorden. Genom all rovdrift, genom all våldtäkt på naturen har vi samtidigt skändat vårt ursprung, brutit sönder vår egen inre jord. Vi är fyllda av vårt eget utlagda gift, fyllda av ett sorts surt regn som en gång bröt ner byggnader och sten, men som nu bryter ner närheten, ömheten och tilliten mellan människor och vi får en tillvaro av svek och grymhet där medlidande och medkänsla alltid förlorar. Vi får en lavin av spruckna förhållanden, vi får en värld där kärleken förvandlats och blivit ett med driften att riva ner och förgöra den man är mest bunden vid och håller mest av. Och det är ingen idé att låtsas som ingenting. Det här våldsfixerade kalhygget som vi skapat täcker stora delar av jordens yta och vi bär det hela tiden med oss inombords. Det här kalhygget är en plats där pesten kan komma till dig i form av en flicka i guldhår med smultron trädda på ett strå. Det här kalhygget är en plats där du bara ser en ström av gestalter som tvångsmässigt faller på knä och skruvar ut glödlamporna ur varandras livsträd."

2006-03-20T00:26:00.000+01:00

"...so I love you because I know no other way

than this: where I does not exist, nor you,
so close that your hand on my chest
is my hand,
so close that when you close your eyes,
I fall asleep."

Plötsligt blir jag så rädd, så fruktansvärt rädd för hur subtilt kvävande gryningen är och hur mycket jag behöver. Jag saknar närhet, även när jag sitter tätt intill någon. Det är som att jag inte kan komma nog nära, samtidigt som jag i nästa sekund inte kan komma längre ifrån. Hon är heroin, och varför inte friheten? Jag säger till mig själv att jag inte är en sån som måste ta till försvar varje gång någon kritiserar någonting som jag älskar, men det är en lögn. Jag tar åt mig så lätt, för det är så få saker som jag verkligen håller av, och den känslan som de sakerna ger mig är för mig lika närvarande och sårbart äkta som hjärtslagen. Jag fick reda på det ikväll igen, den här gången blev det en överraskning för mig själv. Jag visste inte att jag blivit så berörd, minns att jag gick ut från biografen med en viss distans i kroppen som jag avskydde, som att jag skulle kunna komma så mycket närmre men känslan var för explosiv för att låta mig komma något närmre. Som en ljuslåga man kupar sina händer runt för att få värme. Och jag fann mig själv försvara detta, och jag är glad att jag gjorde det. Det är så extremt lite som lyckas beröra mig på det viset att det blir som planterat i min person, något jag behöver, som är subtilt och kaotiskt på samma gång. Den varma, blödande känslan av att känna sig förstådd. Något så hett och intensivt som på samma gång är språklöst och ömtåligt går kanske inte och vill inte heller beskrivas i ord. Det ska bara finnas där, inuti definitionen av din person, och utöver den. En ljudlös respirator som du inte känner av men som du kan ty dig till - och som tyr sig till dig.

Någonting med kärlek, någonting med pärlor och plakat inom mig som demonstrerar. Jag saknar Tingeling, och det är samma gamla skottskada. Mer än vad som kan förstås, mer än rus och vita piller, mer än realitet. Realitet är en förolämpning. Jag talar om hon som är den enda som får följa med mig bakom mina låsta dörrar, hon som jag delar mitt regn, mina regnbågsvärldar och min fiktion med, sorlet och suset, hon vars närhet jag drunknar utan. Vi som sparkar glittret i ögonen på smärtan och ångesten, metaforisk lycka och reell tårögd eufori. Ta mig med, ta mig med, tag mig med. Nätterna är fortfarande svarta här. Kärleken måste nå längre in än såhär, den bara måste.

2006-03-17T19:21:00.000+01:00

Det är numera officiellt att jag inte är medlem i denna värld längre, jag har tydligen hoppat av och startat min egen karusell - så mycket bättre och vackrare med färger och snirkliga mönster. & fler sorgballonger, glädjeballonger, tristess och melankoliballonger, bultande ballonger och till och med svävande ballonger. Och fyrverkerikaskader & euforikonfetti, när man vill. Jag hänger inte med även fastän jag försöker ibland men jag argumenterar glatt ändå, i misär och för misär, i glädje och för glädje, i sorg och för sorg. Och tvärtom och ut och in och upp och ner, för det är så jag vill ha det och det är så det behövs.

So don't teach me a lesson, cause I've already learned.

Jag har skakat av mig tidspress och stress och försöker totalvägra bort effekterna som de har på min kropp och så undviker jag självklart min blick i spegeln. What is there to see, then? Jag ser mig själv dansa runt i stadsparker som är fulla med paraplyn i regnbågens alla färger, en marionettdocka till mitt undermedvetnas musik.
Euforiinjektion förresten: http://www.youtube.com/watch?v=dRrxL5bK1Ow&search=Miyavi%20Genki Jag blir så lycklig och hyperstudsig och ja, lycklig. Se på den! Röda paraplyn, gröna ängar, springande Miyavi med peace-flagga. Det finns inget substitut. (Och ja, jag är så trött och slutkörd i huvudet att jag inte får länken att fungera som direktlänk, så du får kopiera den.)

Jag är fortfarande arg över insändaren som ordföranden i RFSL i Umeå skickade in till VK som jag inte läst och vars innehåll jag inte ens hört talas om. Rättare sgt så är jag arg på mig själv att jag inte lagt märke till det hela. Var har jag befunnit mig den senaste månaden? Jag ser ju för tusan på nyheterna, åtminstone någon gång per dag, och jag läser i tidningen (när jag inte bläddrar igenom den så fort det går ifall den skulle vara rabiessmittad, eller skulle kunna orsaka en ångestattack tidigt på morgonen, vilket inte rekommenderas.) Jag antar att jag väl är arg på mig själv för att jag inte fått reda på det och inte kunnat reagera, så min reaktion kommer sent istället. Hur har jag kunnat missa det värsta mord som skett i Västerbotten på så lång tid? Och all uppståndelse kring det? Jag har inte hört ett ord om det. Inte någonstans, och ändå är människorna i min omgivning diskussionslystna och tar gärna upp alla möjliga ämnen vid middagsbordet. Jag frågar mig som alltid förr, vad krävs för en reaktion idag egentligen? Vi är så matade med våldsbrott, vi spyr misär, dag ut och dag in, vi slår ifrån till slut och känner ingenting när vi hör om det. Och Expressen, när läggs den tidningen ner? Det enda de tänker på är att skapa rubriker som har kommersiellt värde och vad som säljer mest, allting annat spelar ingen roll alls. Våldsutövare på det redan trasiga samhället. Oh ja, precis vad som behövs. Lägg ner Expressen och lägg ner Aftonbladet. Ta kanske (jag säger kanske) upp dem igen ifall de har fått en redaktion som lutar mer åt det mänskliga hållet och inte är maskiner med pengalukt i blodet och som inte redigerar händelser för sin egen vinnings skull.

Ingen av oss ska vara här, vi hör inte hemma på ställen där "alltid" och "aldrig" är förbjudna i praktiken. Vi kan fortfarande, baby. Rösterna, skriken, alla pianosolon i tystnaden. Vi vet, och vi hittar. Implodera i hemligheten, att slockna och brinna samtidigt, i musiken. Att faktiskt inte vara mindre eller mer än just toner och ord. Det är så jag tänker när vardagslivet blir för mycket och står mig upp i halsen. Jag hittar mig själv i tvsoffan och blir illamående av mina egna jäsande andetag, jag vill ut, jag måste ut, detta ursinne, denna vansinniga lycka i att slå sig fri, är det för att man aldrig riktigt kommer loss? Snälla låt det inte vara så.

Vi har i sommar, och sommaren kommer snart. Tänk drömbloss. Om inte annat så är det ett vackert ord, även om du inte vinner någon framtidstro ur det.

2006-03-16T20:10:00.000+01:00

Pang boom krasch. Idag är mitt namn kaotik. Så var det dags igen för ett blogginlägg som helt och hållet grundar sig på infantila och även viktiga aggressioner + verbal och emotionell meningslös spya, åt alla håll och kanter och utan en tanke på stilistiskt språk och så vidare. Men vänta, jag tror inte jag befläckat denna blogg med något av mitt sanna jag som blinkar fram då och då ännu. Premiär, alltså. Det är ju suveränt. Varför tycker man alltid att det är när man är aggressiv som ens riktiga jag träder fram? Är inte det ett skrämmande sätt att tänka på? Varför finner man ilska attraktivt, och sin egen? Hur kan det vara smickrande? Möjligen för att det är så gott som det enda sinnes och känslotillståndet då man släpper på hämningar och inte längre tillåter sig själv styras av sociala regler och all annan skit. Fyrverkerier åt alla håll, liksom. Jag slår ifrån. Slår av, en vägran att känna, som en lugn slags protest.

Det känns som att jag måste be om ursäkt för mig själv såna här dagar, så förlåt till alla som på något vis drabbats av mig idag. Se, nu var jag väluppfostrad, håll fast mig då? Jag kommer att löpa fullständigt amok snart, även fast jag redan gjort det. Det finns ingen hejd.

Jävla jäveldag, på alla sätt har den varit fel, sen jag gick upp. Började dagen med att krocka med dörrkarmen, sedan väggen och sedan trappan. (Nej, precis, tydligen har jag ingen kontroll whatsoever över mina fötter och min kropp överhuvudtaget.) Fortsatte i skolan på samma sätt, gick in i saker och vräkte ur mig allt möjligt, både ord och ljud, och var fan kommer de ifrån? Kommer väl få höra snart att jag borde gå och få hjälp, hur mår du egentligen, haha och hosthost och harkel och du är preecis som vi andra! ...men jag pratar helst inte med dig. Konstiga lilla flicka. Sitter på marken, sparkar, hugger, slår, elak och hänsynslös mot andra. Ja fy. Men så illa är det inte. This time she's definently losing it.

Päronsaft, anyone? Kramar då, 5 kronor?

Hit me hard.
Jo, det är sant.

Jag har absolut inget som helst fokus, ingen koncentration, jag bara flyter och jag kommer att lossna från mig själv snart. Och min gitarrlärares irritation växte nog en aning, och jag vet, men jag kan inte hjälpa det, och fan, jag vill bara sparka sönder allt och kasta allting i marken och förstöra. Till och med min gitarr. Göm den, någon.

Boxningssäck, porslin, sopkorgar, stolar, böcker, whatever, allting som inte sitter fast i golvet.

(Och jag skiter i korrekt styckeindelning. Punk på dig!)

Jag är ett sjukt barn men jag mår bra. Eller hur var det hon sa?
Psycho kid, moralbefriade flicka, keep falling in love and falling in debt, oh therapy, can you please fill the void? Keep me (in)sane, teach me beautiful lies, slay butterflies, write it down.
Hey, I'm gonna marry Aladdin Sane.

Vräka ur sig, häva ur sig, verbala spyor, överallt överallt överallt.
Men fucking piss dag.. bäst är att jag inte säger ett ord till förrän imorgon och håller mig på mitt rum ur vägen för andra människor och helst för mig själv också. Min kropp, hjärna, tunga, allt, någon har tagit över dem.

Nu får vi fan hoppas att jag har fått ett grepp runt mig själv och allt annat imorgon, annars lär jag gå på piller om en vecka. Fan, vad jag svär idag. Ja jävlar. Förlora greppet om medvetandet och verkligheten är risky business, people. TYST då för helvete, Jonna.
Så, nu ska jag gömma mig. Hejhej med dig & ha en utomordentligt utomjordisk afton.

2006-03-15T23:01:00.000+01:00

"Jag vet att du är allvarlig när du säger det - live fast, live hard, die young and get a beautiful corpse. Och jag är med dig. Man kan inte dö om man aldrig lever på riktigt, och ska man dö kan man lika gärna se till att man hunnit leva ordentligt."
Too fast to live, too young to die. Det är lite som jag och den vackraste flickan i universum, iklädda glitter och fläckad sanning.

Sorgen jag bär på är infantil och glöder i blått, som krossat blått glas. Jag känner inte mina hjärtslag förrän jag trycker mig själv mot golvet så hårt det går. Självförakt och balansakten mellan bekräftelsebehov och behov att gömma sig är så liten att jag krossar den och inhalerar stoftet i djupa bloss. If you can't handle it, break it. Det är så lätt att gå över gränsen när man inte har någon gräns. Dessa skottskadade tonår, må de försvinna snart. Jag har tagit upp mitt skrivande igen, orden kom till mig och pockade om uppmärksamhet och liv, tog för sig och knackade inte. Jag älskar det. Jag ska försöka bearbeta det som jag aldrig riktigt bearbetar den här gången, vilken längd novellen får har jag ingen aning om. Och mitt namn ska vara Mattias.

Allting har blivit sprött. Som det här med att skotta ljussken över mörka tiaror. Var det inte så jag sa?

Jag har genomgått ett smärtsamt yogapass ikväll som jag självklart nynnade mig igenom (kan det vara så att jag har ett kroniskt behov av att irritera harmoniska människor, speciellt när de samlas i grupp? oh ja, det är ren och skär avundsjuka - eller så vill jag bara förespråka kaotik, vilket jag finner mycket nöje i att göra.)
Känns som att jag knarkar eskapikokain, men var och vad min hallick är vet jag inte. Jag skyller på fullmånen. Himlen är målarfärg som lossnar och flagnar, jag ser upp mot stjärnhimlen och väntar på att känna stjärnorna när de rasar ner, som subtila atombomber i nackhåret.

som om vinden farit fram
som vassa brev
& skurit upp mina ådror, karvat i flagnande svarta nätter
& tappat upp bokstäver
skickat dem direkt
till de violetta silhuetterna som sitter och röker
i hans armveck.

Nu ska jag försöka drömma om paraplybefolkade parker och poliser i rosa kostymer. Försöka att leva. Överleva räcker inte.

2006-03-06T18:54:00.000+01:00

"The call to arms was never true
I'm medicated, how are you?
Let's take a dive swim right through
Sophisticated point of view"

Just nu är allting som en svartvit film filmad med en skakig handkamera och soundtracket är ett sådant som tynger ner axlarna men som hjälper bomberna i bröstet att explodera. There is no running that can hide you, cause I can see in the dark. Bite the hand that feeds, tap the vein that bleeds, down on my bended knees. Mitt känsloliv är skört, jag vet detta, och jag har missbrukat det och ignorerat. Nu vet jag att jag måste betala, och det märks. Jag kan växla mellan att le och känna hopp och sensationstro till att fokusera allt jag kan för att kunna stå på benen och att andas och inte bara falla och slockna, som cigarettglöd som blir till aska på marken. Vad är det som inhalerar mig?

Innan oskyldigheten spräcktes var vi de med rösterna som påminde folk om världar de knappt förnimmt sig om. Nu låter vi precis som alla andra. All längtan och all frustration och alla tunga nålar hörs inte när vi pratar, när vi skriker, när vi viskar. Men när vi sover så kan man läsa in sig på hela våran historia och allt vad vi är bara genom att se på våra kroppspositioner och hur vi skakar. Hur andetagen är som bleka händer i ett mörker som vill ha hjälp, någon som tar tag och involverar sig. Någon som inte skräms av att både verkligheten och fiktionen kan ta form som en tung, kraftig hand som lägger sig över munnen. Hur allt kan bli ett missbruk. Hur lättande det kan kännas att få slappna av i alla muskler och somna. Den kampen. När drogs vi in i den? Var är protestropen nu? Är de kasserade, glömda, oöversatta? Bor glöden i giftet eller i svetten som uppstår när man pressar sig så hårt det går mot väggen och golvet bara för att känna att man inte faller fritt i en storm? Att pressa drömmarna genom filter och känna lukten när man vaknar; spya, urin, blod. Blir det något kvar? Hur gör man för att glittret inte ska falla igenom? Hur definierar man räddningen och hur definierar man undergången? För visst är du som jag, visst känner du också lättnad och ett rus när du ser undergångens leende? Visst lockar det fram något i ditt blod? Jag tror att vi behöver varandras närvaro och våran egen frånvaro. Att bara få existera tillsammans med varandra, använda den samexistensen som ett nedsövningsmedel till sig själv så man inte behöver känna av allt som man är som förtär så fruktansvärt. Tärande på ett tyst sätt, molande. Existens med någon annan kan bli min narkos. Existens med människor, med bensin och eld, med den rivande känslan. För jag tvivlar på att jag har en personlighet, det enda jag har är ord och uppfattningar som andra har om mig, och sammanbrott som inte liknar någonting annat i hörn och i rum som kommer helt utan förvarning.

Johanna Caspian Anelia Silencia Lejonhjärta.
Snurrar på mina stolar och säger det högt för att inte glömma.

Jag fastnar i vardagssysslor och saker som människan gör varje dag, för jag klarar dem inte. Jag ser ingenting i det, ser ingen framtid där, det enda jag ser är ett intet och känslan av meningslöshet och tomgång som gör huden blå och lungorna frätande. Så jag söker mig till extrema situationer, för det är bara där jag kan se, det är bara där det finns sådant jag känner igen. Jag behöver alltid något, alltid. Sårbarhet eller något vasst, obscenitet eller kaotik. Och jag vet ju att ifall jag skulle finna mig själv stå mitt i lugnet så skulle jag inte bli nöjd med det, jag skulle förstöra det för det är sådan jag är. Jag måste håna och slå, jag måste gråta och kämpa för syre, jag måste uttrycka mig på de sätt som får mig att klara av dygnen. Det finns ingenting som skrämmer mig mer än att världen och allt som hör därtill tar någonting mer ifrån mig än det som den redan har tagit. Jag förlåter aldrig att Nangijalas eld börjat falna och bara uppstår nu i febriga drömmar och att det krävs blodspillan och brännmärken för att jag ska få uppleva det enda som håller mig uppe. Jag behöver mina sagor, jag behöver sagoeldarna. Hur länge kan man skildra en balansakt mellan kaotik och acceptans? För acceptans är kaotik, kaotik vill inte vara acceptans.

Samma sak igen, jag intar samma position. Handen mot strupen, knäna mot golvet. Somnar och vaknar med blåmärken och ömma revben och höftben. Tankarna kommer inte långt för dom slås ner av den vind som blåser genom mitt bedövade inre.
Jag hör inte ljuden av det glas och porslin som jag krossar.

Förlåt, men jag kan inte stämma in i erat fniss och nöja mig med det, sitta där och fisa får ni göra utan mig, bli matad och matad och matad igen av all jävla skit som sänds och kräkas upp det sen som bebisar över kommersialitetens axel kan ni också göra utan mig.
Jag mår illa, får jag råka kräkas medvetenhet över dina läderstövlar?

2006-03-02T14:02:00.000+01:00

en rökspiral, svarta
cigaretter, vi
suger i oss himlen, inhalerar krossad blå glöd
& får svärta & sår som svar
vi ler

Jag har funderat på varför jag funderar så mycket över detaljer. Att fundera är en detalj i sig. Jag tycker om detaljer, de är så hämningslösa och oskyldiga på samma gång. Min förkärlek till paradoxala situationer och miljöer hjälper nog till också.
Nu har jag tillåtits ledighet, har stulit en dag imorgon också för jag leker musketör och backar inte ur en gammal plan att köra practical joke mot lärarkåren. Självklart är det bra för min narcissism också att gå runt och sjunga "en för alla, alla för en" och att gå runt och muttra saker som "ungdomen idag, de har ingen glöd och de har ingen vilja, jaja." Man gör vad man kan för att roa sig själv.
Under lovet har jag planerat (ja, du läste rätt, jag har planerat) att endast göra det som faller mig in, följa mina impulser med ytterst få gränser. Det som kan bromsa är pengar och möjlighet, men de är ofta i oromantisk symbios med varandra också.

Det finns en punkt, en horisont som jag ömsom strävar och längtar efter och som jag ömsom låter mig våldta mig om och om igen. Ifall man når den så blir den vass, psykotisk och finns inte, existerar inte på samma sätt som när man ser den på avstånd. Horisonter är inte till för att nå. De är till för att beundra och förtvivla över. Så att vi inte ska gå under.. eller var det tvärtom?
Det här med omvärlden, se på nyheterna varje dag, min panna har inte plats för den febern, jag har ett krig i mig själv och hur slingriga kan drömmarna bli innan de stryper en? Jag behöver vila. Hur gör man för att rymma med oöversatt mörkerkras som besitter din kropp som träningsvärk?

Man skrubbar sig själv till genomskinlighet, men ser någon gång sig själv i spegeln och hatet till sina konturer kittlar drömmarna som tillåtits att vandra i periferin av ens egen rösts krackelation. Bårar bärs in, nålar trycks in i huden och färgen kommer tillbaka. Men bara på scenen, bara på operationsbordet. Sotiga nätter i hemmets kaotiska stillsamhet så finns det inga färger och drömmarna är konturlösa och blöder på det vassa sätt som bara de kan. Det enda som existerar är feber, som pumpar runt i blodet som ett löfte och ett svek.

Bland det svåraste är när du gråter i sömnen och jag inte får tag i dina händer för att du håller dem hårt om öronen.

Som att snorta stjärnor som kokain, baby. Det är samma gamla visa. "En gammal sång får en helt ny text, en äcklig röst som billigt sex. Jag har inga vänner kvar, visst är livet underbart?"
Jag återkommer när jag hittat nya vägar att gå på eller nya stjärntecken att smula sönder. Eller kanske till och med när jag är på lite bättre humör. Så gör vi, bäst att avsluta inlägget här innan jag börjar dra ännu mer cheesiga gamla Kentklassiker, slutar förmodligen med att jag ligger och snyftar på golvet och sjunger "iiiiiskall och meeeeenlös, plasten gör dig vacker, är du glad?"
Adieu.

2006-02-24T16:33:00.000+01:00

Only stars shine through the dark.

Hon vet. & det lättar, gör kroppen mindre tung och mindre bunden till gravitationen och mänskligheten. Att hon är den enda som faktiskt vet, och förstår. Den enda som kan riva sönder mörker. Stormen har lämnat mig som ett vilset barn som aldrig lärt sig gå, och kylan finns precis överallt. Det som ser ut som ljus visar sig vara elektricitet, och då har man redan gått för långt åt fel håll.

"Visst är det som om en storm svept igenom huvudet och ingenting finns kvar utom spillror av den man en gång kunde ha blivit? Samma storm som svepte med sig den hårfina linjen mellan fiktion och verkligt, den känsliga lilla millimetern som skiljer galenskap från genialiska tankar. När man lever utan den linjen, så blir det svårt att balansera, inga riktmärken eller stoppljus, man kan gå hur långt som helst innan man inser att man går åt fel håll. Varje dag blir till samma svarslösa frågor, och så står vi där med våra bedjande blickar, sträcker ut händerna efter våra åskådare och ber dem ta upp oss, hålla våra kroppar varma. Men i själva verket vill vi bara känna den obekanta smaken av realismen och det självklara med att morgondagen kommer, det som för oss aldrig blir en vardag.

I våra huvuden utkämpar vi varje dag våra blodiga krig, fyratusen frågor att ställa och lika många val att göra. Stå eller falla, vända kappan efter vinden. Lättast är att flyta. Min hjärna ser inte längre någon skillnad på svart, vitt, grått. Mina ord är ett manus som skrivits helt för mig. Mitt liv är på bästa sändningstid, nonstop, och alltid bevakad.

Mitt huvud kan inte längre skilja på fiktion och realism, de där begreppen är inget jag förstår. För mig är det möjligt att obemärkt halka fram och tillbaka, hur ofta som helst byta mellan en glasartad blick och ett klingande skratt, och faktiskt så gör den utåt sett apatiska sidan mig lyckligare, medvetandet känns överflödigt. Behovet av bekräftelse är tappat, vårat språk har plötsligt blivit så primitivt och helt enkelt en ursäkt för att vi inte ska sjunka in i våra egendesignade världar.

Naiviteten är en barriär, låt dem bära bort vad de vill ha, dig kommer de ändå aldrig åt, ditt hjärta pulserar starkare än dina älskade fjärilsvingar. Vi borde verkligen låta barnen gråta ut och sluta grubbla, om vi dör när vi somnar så har vi i alla fall inte slösat vår vakna tid med att gömma oss för deras mått och krav.

Nej, jag kan inte andas, Fairy, mina lungor har sagt upp sig och snaran dras åt för varje år jag samlar på mig. Varje ord sväller i min hals och ruttnar långsamt, förvandlas till en rivande hosta. Som ditt vemod, stötvis, smärtsamt.

Den där smärtan är det enda jag förstår, det enda som binder samman mina världar och visioner. Tänk om vi fick somna en enda kväll utan snaror och barnagråt. Skulle vi ändå få applåder?"

Verklighet och fiktion, föreställningar och galenskap, det finns inga regler och inga linjer. Allt är utsuddat, fanns det ens någonsin där? Orden, aggressionen, tystnaden, vemodet, medvetandet, allting rörs ihop till ett gift som är det enda vi andas in.. det enda som kommer in i sargade lungor, ändå måste man kippa efter andan för att inte slockna.

Vi behöver inte applåder. Vi behöver dem inte, för vi är mer än så. Mer än något man skådar, applåderar åt och sedan går hem och glömmer, skakar av sig. Tillsammans ska vi vara ensamma, tills vi inte längre känner nålarna av den här sjukdomen stickas in i huden. Vi måste häva snaran och försöka andas, mer, lite mer. Åren ska inte vara samlarobjekt, de ska inte äga oss och vi ska inte äga dem. Benämningar på tidsbarriärer betyder ingenting. Det enda som betyder något är att urskilja ljus från ljus.

2006-02-23T22:54:00.000+01:00

Teater.. det är på alla sätt min räddning och på alla sätt det mest destruktiva jag kan göra mot mig själv. Och det är så förtvivlande, varje gång jag gör det så blir jag rädd över var jag själv är någonstans i allting.. jag har lämnat mig själv att frysa ihjäl någonstans i skogen och jag hittar mig inte. Jag behöver en puls som slår så hårt att den skaver och bränns, hjärtslag som vill något.
Jag använder repliker till det som kallas verkligheten för jag vill så gärna att de ska platsa där, få plats, rymmas.. Hur kan man vara så naiv när man blivit så känslolös? Det är som att känslorna har rymt utan mig, har gjort det som jag alltid velat göra och lämnat mig med en emotionell istid där det enda jag kan göra är att sova och förtvivla stillsamt eftersom känslorna inte är kvar så går det inte att bryta ihop fastän det skulle behövas. Jag är inte ens rädd för min egen likgiltighet, känner det bara ibland i magtrakten, hur det susar och slår. Som om det vore storm. Är det storm? Är jag en storm? Jag är bara så trött hela tiden, sjukligt trött och bilderna i mitt huvud, jag orkar inte kämpa emot dem. Jag har gjort det så länge, jag orkar inte skilja mellan dem och andra tankar längre. Radera ut mig och låt mig komma tillbaka som någon annan, något annat. Låt mig inte ha samma skepnad och inte samma tankar, inte samma mönster. Låt mig bli som en fjärils vinge när den skälver, starkare än allt och svagare än allt just därför. Jag upplever den mest vidriga ångest så gott som dygnet runt men någonting inom mig låter mig inte rida ut stormen, utan plågas istället sakta bit efter bit, fragment efter fragment. Jag vill bara bryta ihop och komma igen, fall apart and start again.. Jag kan inte bryta ihop längre. Det är som att jag rasat färdigt en gång för alla och inte kommer djupare eller ytligare. Som om jag är alla riktningar på kompassen och inte kommer någonstans. Det enda som finns kvar är trötthet, utmattning som jag inte vet var den kommer ifrån. Döende från striden inombords flyter i mina vener. Vad gör mig så sjuk? Är det jag? Är det verkligen mitt verkliga jag som är sjukt och mitt fiktiva jag som inte är det? Eller var det mitt skådespeleri som gjorde mitt riktiga jag sjukt? Vad ska jag fortsätta med, vad ska jag göra? Jag hamnar i en paus, en konspaus, en piaff. Ett avslut eller en början. Jag vet inte vad jag vill för jag kan inte känna, och det är inte bara något jag säger, jag känner verkligen inte. Inte förutom någon gång ibland när det suger till i bröstkorgen som det gör precis innan man brister i gråt. Det är den enda vind som finns, den enda svalkan i den här jävla öknen som jag krälar runt i. Jag får inte somna, men jag är så fruktansvärt trött. Dör jag om jag somnar? Hur hittar man frid? Jag upplever ingen äkta lycka men däremot sorg. Jag har alltid burit på en sorg, ett slags medfött vemod jag inte kan sätta ord på. Det kommer stötvis men lämnar mig aldrig. Kan inte allt väckas till liv igen snart? Gör allting till färg igen, ta bort denna hemska vinter, den är död och vit och kall och förlamande. Jag behöver färger och oskyldiga tankar. Det är som att jag hela tiden försöker trösta barnet i mig själv. Ser mig själv som liten väldigt ofta och vill bara huka mig bredvid mig själv och stryka mig över håret. Men det går inte, och det gör så ont. Det gör så jävla ont att inte kunna röra en smärta som redan varit men som aldrig uppmärksammades. Att inte kunna laga, inte ens veta riktigt vad som är trasigt.. Bara känna det hela tiden, och inte känna någonting alls utöver det. Oftast bara istid, en vit skör björn som sover och drömmer om att vara någonting lättare, någonting vackrare. Jag behöver få gå sönder totalt, låta mina murar rasa och alla mina försvar, allt som jag hela tiden putsar på för att kanske bli den som jag vill bli, den som jag tror att någon annan skulle tycka om. Bli någon som är värd att älskas, någon som blir älskad, bara enkelt, som ett varmt andetag mot en naken rygg. Bli älskad för någon du redan är, någon du är innan du började se krav och vilja uppfylla dem, innan du tog snaran och placerade den runt din egen hals bara för att uppleva jublet. "Man gör sig löjlig men kanske blir man älskad."

Jag vill bara få komma bort från den här sjukdomen, jag tror inte på att jag någonsin blir av med den, men jag behöver luft. Luft. En natts flykt ur fängelset. Och jag behöver det nu.

2006-02-20T23:19:00.000+01:00

"Hush
it's okay
dry your eye

Soulmate dry your eye
'cause soulmates never die"

Det är mest vinter och rök kommer därifrån ingen eld finns. Behöver väl mod som inte går sönder av minsta lilla vind, behöver en glöd som inte slocknar utan tar fart. Blå paraplyn från en svartsotig himmel med sterilt vita stjärnor, paraplyn att ta tag i. När färgen börjar lossna. En vision för bara dig och mig, ett glitter som alla kan känna men inte se. Tysta fyrverkerier i sorgens bröstkorg. Regnbågar.
Den romantik som finns just nu cirkulerar kring cigaretter och konversationer om att rymma. Sommaren -06 kommer att bli den scen som vi har behövt så länge, vi ska vara vad vi vill varsomhelst. Fjäderboar i alla färger, cigaretter i rödguldglittriga munstycken, Paris, festival, dramatiska gester applicerade i vardagen. En verklighet för sjuklig för att finnas ska existera som lycka i våra sinnen.
Fjärilar av eld ska flyga genom natthimlen både i mars och i juni.
Det känns som en konstpaus, det har varit det ett tag och det kommer att vara det tills våren och sommaren börjar nalkas. Må det gröna gräset börja växa snart.

(jag ska posta
den blodiga morgondagen och nätterna fulla med blåmärken
ska posta
kaleidoskopen som står och samlar damm på afrikas igenspikade vindar, jag ska
hälla ut alla stjärnor som dött som spädbarn där inne
ska posta
clownernas smink och trapetskonstnärernas livlinor
ska posta
musiken som vilar i knogarna i extrempolitikens hand
ska posta
rosorna som dom är och låta taggarna tränga igenom kuvertet
ska posta mitt namn för jag vet hur man stavar det
ska posta
kärlekssvarta vingar som alltid darrar vem som än trär dem över axlarna
ska posta
fotografier som inte lyckats fånga någonting, hög efter hög med svarta bilder ska älska ditt skrivbord
ska posta
kikare utan glas så du kan se regnbågen när den går sönder av deras tyngd
ska posta
sorgen när dom eldar den i kanterna som papper så den blir vacker och går att hänga på väggen

ska posta detta
i ett blåglittrigt kuvert

det läcker ut mörker
ur skyskraporna)

2006-02-15T18:27:00.000+01:00

"For once, there was an unknown land, full of strange flowers and subtle perfumes; a land of which it is joy of all joys to dream; a land where all things are perfect.. and poisonous."

Nuvarande sinnesstämning (för allt jag vet kan den förändras inom några minuter, men just nu är den värd allt): Kom rasa in genom mitt silverdraperi. Kom in hit men sänk inte volymen, dela med dig av dig själv. Lite "Ikaros, jag vill ha dig" & lite svartvita pärlor som gnistrar på golvet. Längtan som eld som förtär våra tunna blöta transparenta papper till drömmar. Att försöka gunga ända till himlen, du har väl inte glömt? Enhörningar och neonljus, Lucy in the sky with diamonds, österns röda ros, glitterregn, elegier till eskapism..
Vingar av virkat garn att springa över hustaken med.

Varför pratar ni fortfarande om kärlek när det enda ni gör är att dyrka saltet som strös i revorna i bröstet? Sluta prata om kärlek. Ni förstör den med era omskrivningar. Lev ut den istället.
Och ja, just det. VÄND OM, VÄND BORT FRÅN MIG OCH GÅ KRAMA NÅGON SÅ SKA JAG KANSKE LE NÄR JAG GÅR FÖRBI. Blir ni glada då? Nej jag är inte vacker och jag är inte ful och jag är inte smart och jag är inte dum och jag ler inte när ni vill att jag ska le och jag går alltid åt andra hållet
och jag sjunger lalalalala

and it's contagious.

Jag känner mig slutkörd som om mina fötter varit fastbundna i vassa öglor och någon släpat runt med mig i flera dygn. Släpat runt med mig i flera månader.. Okej, nu tar vi det en sista gång. Sverige, du kan ta dina arbetsnormer och jantelagserektion och analsexa dig med någon annan, jag är inte mottaglig och jag är absolut inte duktig och jag bryr mig absolut inte vad du än väser i mitt ansikte, så gråt.
Jag vet att du kommer tillbaka, och du kommer att skrikviska om kärlek i mina öron och klösa mig blodig samtidigt, och jag kommer att sparka på dig.
För det är så vi fungerar.

2006-02-12T01:13:00.000+01:00

Nedbrutna änglar försöker hämta andan medan jag rusar vidare och rundar gatuhörn efter gatuhörn gjorda av sten.
Men att inandas kärlek, inandas den tysta orkan som finns mellan människor, som glimrar i rött. "Norrsken som stannar mellan oss." Att inandas varsamhet, skärvor av vackerhet som tyst skär i kroppen. Mållös närhet. Jag har Brokeback Mountain i sinnena och överallt fortfarande, jag tänker för mycket men jag tycker om att jag gör det. Den var som en tyst orkan som inte gör ljud men som river och rasar och skär likväl ändå. Satt längst fram i mitten också så ljudet bosatte sig i kroppen och vibrerade, vilket förmodligen bidrog till känslan att man var en del av filmen. Vackerhet ur alla dess synvinklar.. och blod där det inte hör hemma, människor med för trånga visioner. & soundtracket av Gustavo Santaolalla. Gitarrslingor som jag tackar för att jag inte bara får höra utan även inhalera och använda som syre.
Jag gick ut och förblödde i vinternatten, ska nu försöka närma mig sömnen med en varm, sårad sol i magen. För att man fått komma nära, för att man fått inhalera syre i andra former som räcker i flera dagar. Slagfält i deras ögon, försiktig aggression, allting planar ut.. till det där mellanrummet mellan hjärtslagen. Då man är så lyhörd att man blir totalt uppfylld av att endast höra någon annans hjärtslag, då har man fått gravitationen att släppa taget om halsen utan att ens ta till en viskning. En andhämtning i mörkret som visar sig som en ljuslåga som stegrar sig i alla de världar som finns i orkanens pulsåder. Platsen mellan lössläppt, naken kärlek och skygga men förgörande skuggor, där vill jag sova inatt.

"Du vet att jag har saknat dig, Morphene.."

Förtrollande och dräpande, glittrar lika explosivt. Jag beundrar uttryck som tänder eldar i hjärttrakten samtidigt som kärlen i hjärtat stryps åt och börjar krampa. Uttryck som placerar gnistor och glöd i handleden, glöd som inte lugnar sig utan glöd som får utbrott. En sådan berättelse som lyckas med att få sagan i mitt bröst att vända en tårdränkt kind till mörkret. Sådant som gör att det på ett oförklarligt, underbart vis känns som att jag hittat ett andhål, ett kryphål, någonstans att fly där remmarna över bröstkorgen lossar sina spännen. En plats där mörkret inte erövrar våra strupar, där ljuset behövs och vet vad det vill. Ljuset som en örn vars klor inte gör ont när de sjunker in i huden för att bära med oss någon annanstans.

Känner mig som ett fartyg som kapsejsat i storm. Som att ha blivit skjuten men inte kunna hitta något sår. Att inte känna lättnad men känna något större än det, inte känna acceptans men mottaglighet.
Jag tycker om den känslan.

2006-02-09T23:07:00.000+01:00

Det känns ibland som att jag saknar det trygga i det vassa som en drog bland andra. Sprödheten. Det lugna i euforin; att veta med sig att man fortfarande kan känna den och att dess närvaro inte misshandlar dig. Trafikljus skiftande till grönt, skiftande till grönt, skiftande till grönt.. Missbildningarna i utopierna. Skuggorna som inte faller som de ska. Skörheten som heroin som lirar på min åder. Röster som har förmågan att göra hål i mig. Sådant jag välkomnar. Danssteg på en för stor scen.

Hundratals år..
"Kan du beskydda mig?"

Frostdekadensdrömmar. Distansröster precis bredvid örat. Illusionskvävda sortier. Glittrande förföriska lögner. Tankar som blir till fjärilar över en kopp te och lämnar lugn efter sig. Sårad himmel. Varma händer mot kalla element. Kalla händer mot varma element. Djupblå uttryckskaskad. Pianoberättelser i dunkla rum. Kramsjuka legender. Sömnens rus som ett varmt mörker i lågor genom själen. Blygt ursinniga pulsslag. Att hitta rester från en stjärnbild på lakanen när man vaknar. Ljusreflexer över svarta hårt spända lakan. Jordgubbssaft till frukost. Illgröna tåg. & tidig vår i köldsprickorna.

Jag klär mig i metaforer för det är det enda jag har att svepa in mig i, det är det enda som duger. När man ser på stjärnorna om vintern och ligger på rygg känns det som om stjärnorna rusar emot dig och ramlar ner i din bröstkorg, fastnar som diamanter i det röda symboliknystanet (symbolik-knystandet) på vänster sida. Jag tycker om det; perfekt ljus, perfekt pianospel och fiol i bakgrunden. Platsen precis mellan verklighet och fiktion, precis när man vaknar från en dröm och inte ännu kan urskilja drömmen från verklighet, precis där vi alltid kommer att finnas.

Tingeling. Ord räcker inte till, men vad gör det när de inte behövs? Du är min hjälte för du vågar vara svag. Jag kan inte se oss dö. Du är den som håller mig så pass nära gravitationen att jag inte rycker mig loss helt. Samtidigt är du den som kan hålla min tro kvar på Aldriglandet och att flyga.. bort, över allt. Ifall vi inte hade varandra skulle vi nog inte varit kvar bägge två. Det är saknad, men jag vet att du finns, och det hjälper. Du finns, du hör och du ser allt det som jag inte kan märka själv. Min hand i din hand när kapporna vänder efter vinden.
All musik, hög volym för att blidka allting utanför och inuti - högre, högst och mest. Vi vill ha allt. Vi lever i symbios, över milen, över allt. Med lungor, gälar, poesi. Vinterhimlen är sprängd med stjärnor och sårad i striden. Vi har samma blick när vi blickar uppåt, samma språk i våran iris. Samma sjukdom när vi flyr eller tvingats stanna för länge inom ramar. Jag behöver dina konturer nu. Jag håller fast vid sommarminnen, min definiton av en utopi och försöker fortsätta finnas fastän jag bleknar i korridorerna där jag går, sitter och springer men inte riktigt finns. Jag älskar dig. Blå, blinkande plasthjärtan och begravningar i regnet. Vi bär räddningen i våra kroppar.

Falla som ett glitter.. Det var väl en dröm jag hade en gång, men jag vet inte om jag varken drömmer eller jagar den längre. Det som skulle svida mest skulle vara om jag kommit ifatt den och tämjt den utan att kolla mig i spegeln en enda gång. Accepterat, tolererat, svikit, stigit så lågt som jag aldrig trodde jag skulle stiga. Kanske var det länge sen jag vaknade upp från den där drömmen & kanske är min beskrivning av den hur jag rycker av den vingarna samtidigt som jag predikar om cigaretterna som bränner sönder mänskligheten medan vi bara tittar på när flugan krampar utan vingar i fönstret.

Ni påpekar min tystnad, sticker era ord som knivar lite sådär försynt, skär mig lite sådär ojsan-och-jag-visste-inte, jag tittar upp men ser ingenting i era ögon.
- Ursäkta, men jag vill leva mitt liv så som dom gör i sångerna, inte som de som skriver dem. Jag vill bli en musikslinga, ett riff, ett gitarrsolo, explosivt lugnt pianospel. Bli en vers, bli en rad i en dikt. Bli ett penseldrag på konstnärens målning, metaforiskt syre.
Jag är trött på att se mina drömmar bli lagda på bårar. Jag vill ta dem i handen istället och hindra dem från att frysa. Bli en drakflygare i regnbågens paradoxala värld. Jag kan inte andas utan mina ord. På hur många sätt kan man ömsom prostituera sig och ömsom krypa in och under allt som finns att gömma sig i och bakom?
Du har rätt att vara arg, du har rätt att gå härifrån, men lämna mig inte här med mig själv. Kom och slå sönder min värld, det är allt jag begär. Enkelt som känslan som träder fram i kroppen när man går genom små rum endast upplysta av blixtarna från en storm.

current truth: "Mitt språk blev ett sårat djur, skrämt ifrån att slicka sina sår. Långa skråmor längsefter ryggen, länden, och benen, sköra och osäkra. Inga krossade knäskålar, men en bävan i skelettet som gjorde att det inte riktigt kunde hålla kroppen upprätt. Jag blev rädd för beskrivandet. Att anteckna hade för mig varit ett sätt att förstå min omgivning och mig. Jag vågade inte klä orden med känslor längre, det vore som att lämna ut min själ, försvarslös och öppen för ofrivillig prostitution."

"Throw yourself from skin to skin, and still it doesnt dull the pain"

2006-02-07T16:45:00.000+01:00

- I defy you, stars.

Det är fascinerande ibland hur något så simpelt (även om jag alltid hållit fast vid att det som är simpelt är det som är störst) som fem sekunder av introt från en sång kan framkalla en så pass tummad polaroid igen & igen. Jag råkade höra Kents "Som vatten" och drabbades av akuta nostalgiblödningar i hjärnan. Jag försöker dock sluta vältra mig i nostalgi vilket jag verkar göra mer och mer nu för tiden. Jag reflekterar över mina ord och mitt liv istället, symbiosen som blivit trampad på alldeles för mycket. Jag tycker själv att det är ganska vågat av en flicka som inte vill se sig själv i spegeln. (Att ni inte vill att jag ska finnas ifall jag inte formas efter era händer. Det svider i huden efter rivsåren av era vildvuxna naglar och ni sticker in grova kanyler i mig om och om igen och injicerar mörker, stormar, meningslöshet. Jag var uppe inatt för jag kunde inte sluta skaka, det var som gift i min kropp, okontrollerbart och det enda jag kunde göra är att vänta ut det. Så fort jag hämtat andan kommer ni igen med eran bländvita ondska, nya nålar, nya ursäkter.)
Men saknaden & sorgen som gjorde att AK 47:an ställdes framför min bröstkorg börjar faktiskt få slut på ammunition. Jag behöver känna att jag är något annat än en surrealistisk version av mig själv i bur, behöver få känna överhuvudtaget. Jag behöver.. och det känns som en förolämpning att gå runt på dessa golv jag går runt på, förväntningar och meningslöshet bakom varje trasig tapetflik. Jag kände mig så extremt malplacerad idag att jag fick koncentrera mig 100% på att inte gå ut genom dörren och inte komma tillbaka. Jag söker fortfarande sömnen så fort jag sluter ögonen, så fort jag blinkar. Jag måste sluta med det, att söka medvetslösheten på alla sätt det går. Jag kan inte vila, för jag tar alla chanser jag kan att fly härifrån. Att ni lyckats tränga er in i mitt huvud, in i mig på alla sätt. Det förlåter jag er aldrig.

Tittade på "Hotel Rwanda" idag i klassrummet. Jag har den hemma och när jag såg den första gången var jag tvungen att sjunka ner i ett hörn när den var slut och hålla emot illamåendet som svirrade upp i halsen. Filmer som de fungerar som kanyler på mig, något som injicerar gift och vakenhet och mörker och som sitter kvar i kroppen i flera dagar efteråt. Jag vet att jag reagerar för starkt ibland, och jag känner mig. Jag vet att det som gör mig sjuk är mänsklighetens ondska och litenhet, mänsklighetens sätt att hantera saker, allt som människor gör mot varandra. Och det finns ingenting jag kan göra åt mig själv, jag har börjat vänja mig. Ifall jag ändrar mig och slutar reagera så skulle jag förmodligen bli rädd, för en stor del av mig skulle dö. Men varför skulle jag ändra mig? Jag måste fortsätta känna med folk, känna med människor som bli skadade, skjutna, kränkta, omänskligt behandlade, för annars finns jag inte. Även om det är på film så måste jag kunna fortsätta känna. Och jag höll mig för gråt genom filmen, förutom en gång. Gråta bland klasskamrater känns fel, känns som en barriär.
Vad jag vill med mitt liv? Beröra, ge uttryck och hjälpa - och därmed kanske till och med finnas.

allt är bluff, älskade soldat
allt är lögn, lyssna inte på dem, lyssna inte på dem
de kommer att göra dig döv
snöra av dig kängorna och smek dina anklar
de är bleka efter allt för många vintrar

Veckodagarna trillar förbi, alkoholiserade spillror av en konspiration. Jag vill egentligen mest dricka saft och titta på Mio min mio. Men tonårsmisären lär väl ta slut den med en dag, eftersom nästan allting gör det.

(vi var dom med rösterna som ingen hörde
dom med viskningarna i handen
dom som ingen ville röra
så vi gav varandra vingar.)

2006-01-28T19:11:00.000+01:00

"Looking out over the ocean he
sucks on the last of a cigarette and then writes intensely
in a small worn note book.

We hear his voice over."

Första scenen med Romeo, soluppgång.
Soundtrack: Radiohead - Talk show host

& jag fortfarande väntar på att någon ska komma och dra mig genom spegeln till den andra världen. den där det finns drakar och bultande hjärtan och rasslande glaspärlor.

2006-01-25T22:55:00.000+01:00

repris: jag uppträder ständigt, era förväntningar är min scen.
och jag gör vad jag vill på den.

"onsdag. torsdag. fredag. det är allt
som överlever & allt som överlever. & allt som överlever
knullar sönder mitt skelett. jag orkar inte ens

smaka på blodfläckarna. vartenda trappsteg. jag
ljuger inte. vartenda trappsteg här utanför är tapetserat med svart tyg."

Visst, jag har fortfarande frustration som ofrivillig respirator ibland och skriker, "vad är du rädd för, vad är du rädd för?" för jag hatar fortfarande mina svagheter så otroligt mycket att den koncentration som krävs för att försöka dölja dem tar bort all fokus från allt annat. Självdestruktiva beteenden är ingenting som man bara faller ur. Men jo, jag försöker, jag studsar på studsmattor, jag hoppar från höga föremål (för att kanske lyfta), jag skriver regnbågspoesi och någonting trotsigt inom mig envisas med att tro på det där med att tro.
en dag i taget, en natt i taget framförallt. nätter har så vassa naglar. och att gå upp på morgonen sedan efter två timmars sömn och en enda liten spillra medvetande kvar som inte mörkret slitit isär, det är inte mänskligt. men det är väl just det. jag är inte, vi är inte mänskliga.
vi står ut alldeles för mycket. vi måste börja älska mer.

Sverige. Mellanmjölksland. Lätt&Lagom. Bussarna som inte går någonstans. Frustration. Ungdomsgenerationen i spasmer & en jävla massa makeup. Antidepressiva, tabletter i mängder. Hej lilla barn, du fyller år, här får du ett rakblad i plast, så du kan börja öva. Kärleken är en utopi. Men det är du som har svartmålat utopierna, Sverige, det är inte jag. Det är inget fel på utopier. Jag dyrkar dem. & hon med glasbitarna i fickan som aldrig skär sig, som har lärt sig hur man gör när man håller något lagom hårt mot en blodåder. Bara för att veta att man finns och är. Så ska det inte vara, men så är det. En man faller ner mot marken, alla går förbi. Gör hellre ingenting alls istället för att göra det perfekt. Det här är Sverige. Låter hellre någon dö än att erkänna att man inte kan och följer de osynliga reglerna - som är osynliga, de finns inte, ni är mentalt insjuknade i det tänkandet. Och jag har inte ens kraft att slåss för en just nu.
Att vi tar taktlösa fotografier av känslorna när de blygt kliver fram i våra kroppar och hoppas att de stannar kvar medan vi fumlar bort all möjlighet till kärlek genom att inte ens tro på barnens tro på älvor.

Först den här natten, sedan resten av livet. Undrar om jag någonsin kommer att tycka om gryningsljuset.
Ändå kan jag inte låta bli att se framåt, även om jag inte ser någonting. Det är en förbannelse och det är en välsignelse.

(Ibland sitter det så djupt i ryggraden, vetskapen om vi är rädda för oss själva nu.
Vetskapen om att vi är rädda för att aldrig mer reagera när vi ser all död och all förtvivlan att om någon skulle ta ett suddgummi och dra det längs huden skulle man se varenda ven.
Och alla dom som blundar, jag ska lära dem att frysa. Alla de som ser men inte gör, jag ska lära dem att brinna. Alla de som ser och gör, jag ska lära dem att skratta. Med en ficklampa ska jag tränga igenom mörkret, batteriet kommer inte att ta slut för varenda hjärta bultar som de ska nu. Som knytnävar.

Jag har slutat räkna åren nu. De vandrar inte längre vid min sida. Jag fokuserar mitt liv på att fånga dammkorn i handflatan, dammkorn och kantiga drömmar som jag formar mjuka. Och jag ska fånga alla skriken med deras springande ben och jag ska bära dem till avgrundernas kant och öppna mina händer och låta dem höra. Låta dem höra svar, svaren där nere. De ska stilla sig, de kommer att förvandlas till röster. Och rösterna ska aldrig gå sönder igen.)

2006-01-23T19:05:00.000+01:00

Hur hanterar man vardagen? Jag har aldrig vetat, och de lama kuvade regler jag någonsin blivit uppstoppad med har jag nu karvat bort med försök till liv.
Det känns som om det är här någonstans, någonstans på den här vägen med röda rosor uppklädda i frost som det ska finnas, kanske har jag redan gått förbi. Det ska finnas här någonstans, det där som får en att ta det där andetaget. Ett andetag baserat på verkligheten, inte fiktivt syre utan verkligt. För en gångs skull. Något som formar och hjälper dig till den person du kommer att bli och är, något som gör att man hittar sin röst och sitt uttryck och kan använda det mer än i mörka tonårsrum med Cirkus Miramar och Anna Ternheim när man går runt med en rödguldglittrig mask över ansiktet efter skoldagen bara för att kunna andas som någon annan än sig själv. Den lättnaden. Den borde ersättas snart, ersättas av något eller någon som inte gör ett intryck utan ett avtryck. En författare vars ord man inte kan värja sig från oavsett vad, en musiker som gör att hjärtat får vara en korsning mellan en fågel och en varg som det alltid drömmer om, en poet som får visionerna att blända dig så mycket att du omöjligt kan se någonting annat än det som reflekteras i det glittret och det mörkret - regnbågar överallt som livbojar. Något som får vreden att sluta storma och riva i bröstet och sätta sig ner ibland och andas ut - så att luften från de utandningarna kan blåsa liv i en sargad, rädd bröstkorg. Något som gör att man hittar det som ska spegla dig, något revolutionerande skrivet i stor kursiv stil över den flyktbenägna flickans svettiga rygg under januarinätter - avtryck på lakanet som vittnar om någonting annat än vardagens strypgrepp en januarimorgon.

Någon annan än ångesten som lyfter upp din trötta handled och tar din puls.
En annan slags eld, en skogsbrand i ett vinterland.
Andra slags pärlor att knyta runt sitt blivande förflutnas hals förutom de svettpärlor som skuggorna i hörnen jagar fram längs pannan och näsbenet nätter när tiden blivit ett brustet blodkärl längs rummets väggar.

"Tell me lies, tell me sweet little lies"
Munspel och piano gör dig så pass lugn att du kan ta av dig masken och ändå lyckas att fortsätta andas. Dra fingrarna genom håret med den mörka utväxten. Sjunka ner längs väggen och luta huvudet mot gamla affischer med stulna färger. Sedan tröttheten, du lutar huvudet och kroppen mot golvet. Smeker med fingrarna mot tapeten och fotografier utan att veta var behovet av närhet kom ifrån - och vulkanen av barnsligt ursinnig längtan fortsätter sjuda i venerna. Nästan stillsamt, som en sång. En sång utan puls, utdragna toner. En stum människas vrede. Idoler täcker dina väggar som urblekta minnen, pojkar med svarta jackor och manschettknappar, rufsigt hår och cigaretter som aldrig slutar glöda. Pojkar och flickor med för stora drömmar i sina händer. Pojkar som skrivit kärleksbrev till revolutioner och har sagoeld i sin blick som sveper över förorterna. Du fryser. Vintern sveper med sin stelfrusna pensel över din hud, det blir röda märken av de vassa frusna stråna. Revbenen skaver mot golvet, du ler och spänner din kropp så mycket du kan. Men det kommer aldrig någon violinist och spelar på din rygg, inte heller längs din sida. Ingen orangeröd skymningsdans med ljudet av pärlhalsband som rasar sönder mot golv i bakgrunden.
Sekunderna innan medvetandet slocknar har du lyckats få det illusionära ljuset i ditt huvud att tränga igenom dina tankar så pass mycket att din kropp slutat att skaka.

Volymen på din stereo är fortfarande kopiöst hög. Du är 17 år och har tystnaden som glasflisor i ditt blod, och du behöver din respirator. Eftersom du är både naiv och en sån som aldrig slutar bygga fort och palats av flyktbenägna drömmar för att beskydda dig så tror du inte att morgonen kommer att komma. Fastän du har sett det så mycket, du har blivit skuren av gryningsljuset oräkneliga gånger. Ändå knyter du fast allt som är du kring metaforernas handleder och tror blint som ett barn tror (för det är det enda sanna sättet) på att pulsådern i de handlederna inte kommer att explodera eller strypas igen.
Din natt blir fylld av sömn men tappad på drömmar. Du går sönder igen när du vaknar och ser att det som du fruktat så omänskligt mycket ändå kommit. Hur länge till ska du tro på det som inte går att få? Hur länge till ska du lura dig själv? Jag vet att det är fel men det är det enda sätt jag vet, vill och kan.
Jag hoppas att du aldrigaldrigaldrig slutar binda dig själv till metaforerna och ljuslågorna i det kvävande mörkrets fönster.

Dra in doften av bensin från stjärnhimlen ikväll och glittra inte mystiskt som de normer du fastnar i. Glittra inte mystiskt, brinn. Annars kommer de aldrig att se dig.

Höj volymen så pass mycket att du vågar börjar gå.

2006-01-22T01:40:00.000+01:00

(<---- Liten Thåis)

Livselixir: musik och sömn.
Jag är inte poetisk längre. Ifall jag nu nånsin hade den konsten. Både skriva poesi och vara poetisk. Och jag börjar meningarna med stor bokstav. Rutinen är konstens värsta fiende. Och man ska inte börja meningar med ordet "och". Det djupaste jag dyker ner i med mina tankar just nu är en sopkorg på en tråkigt affär i den här tråkiga staden. Jag finner mig ha begär efter både Ola Salo och synth, trance + Marlon Brandos cigarett-romantik på samma gång, och gärna nu genast.
p3 guld galan var inte särskilt sevärd. Däremot fick jag för mig att jag skulle ta fram telefonkatalogen och ringa tio personer på en minut. Oh, well. Tristess har olika effekter på olika människor.

Tidigare idag, jag och Kim går förbi en liten sopkorg.
"- jag fick världens lust att hoppa ner i den där sopkorgen nu. hålet och storleken och.. allt, det känns som om det är meningen att man ska hoppa ner där."
Undrar om jag nånsin får plats i en sopkorg. (Oh ja, inatt är jaag djuup.)
Nu fick jag ett begär efter att testa det också.
& att krypa under repet vid entrén på biblioteket.
& rita en stor stjärna på en tröja och trä den över kärlekens huvud.
Och ett stort S. för Superhjälte. som är en aningens halt.

Jag stillade min abstinens genom att titta på konståkning, ryssar med vacker kroppsbyggnad och graciös medvetenhet.
Sarah ska förresten komma hiit. Visst ska du, Sarah? Jaaaa, det ska du. Absoluthe! Drick från en flaska där det står "drick mig" så blir du mindre och kan hoppa ner i någons ficka och komma hiiit.
(Jag lider av Alice i Underlandet-störning. tedrickande kaniner överallt med tuffa hattar, mer ge mig mer.)

Jag måste bara tillägga att Linda Skugges senaste krönika gör mig så arg att om jag fick en ballong skulle jag smälla den.
"Det enda sättet att klara sig genom livet är att bli realist". Och "sluta drömma, sluta drömma, sluta drömma!"
shite, hon har gått över till TheDarkSide.
sådant skrämmer mig.
sådant skrämmer verkligen mig.

yeaaah, go, regnbågen, go. och jordgubbssaft.

2006-01-21T01:15:00.000+01:00

To live and not to breath

jag tycker inte om när meningar skrivs och musikvideos görs som beskriver mig alldeles för mycket. jag förlorar mitt fokus så lätt.

jag är spysjuk, sjuk, sjuk, sjuk på alla dessa tomma människor, tomma ögon, tomma ord, tomma beröringar. allt som händer är lögner.
och alla händer som hävdar motsatsen är en tragiskt vacker lögn. ljuset går inte att ta tag i. det flyr vidare över kropparna och väggarna och behöver inte ens känna.
jag behöver träffa någon som inte tillhör, som inte hycklar, som inte har repriser vördnadsfullt skrivna längs huden. jag behöver dra färglösa penslar mjukt mot någon annans berättelse. berätta för mig, dra mig med: så långt upp det går eller hur jävla långt ner som helst. karva bort mitt förortssjuka blod som fått stanna alldeles för länge, sjung, skrik, viska, spring, tala.
("City of the dead, at the end of another lost highway, signs misleading to nowhere")
springa tills det inte finns fler normer inom synhåll.
det måste finnas någon. det måste. jag vet det. ("I lost my faith to this
this town that don't exist")

var är du?

och till alla andra: det är inget fel på mig. det är så här det ska vara. det är så här jag vill ha det.
I´m just driving you insane. Who´ll love Aladdin Sane? ("And there's nothing wrong with me, this is how I'm supposed to be
in a land of make believe
that don't believe in me")

som sagt.
det där med fokus.

2006-01-19T00:18:00.000+01:00

jag strör
regnbågskross över rummet med de två
älskande, de som river upp
långa, svartröda sår längs varandras kroppar
och inte ser på varandra en enda gång,
utan bara fortsätter
böja sina huvuden in mot bröstet
och försöker bita sig
längre in i halsen
för att få tag i orden som kedjar fast dem
vid varandra

jag försöker få sömnlösheten att bli lite mjukare och inte rispa mig blodig hela tiden i sin iver att sträcka ut alla nerver i min kropp.

det blir kallare och kallare. jag kedjar fast min längtan till norrskenet och närmar mig natten, fortfarande med oklippta naglar. mina ord är fortfarande borta, inte ens en endaste scenblå rökstege som leder upp till någon vilsegången metafor - och jag känner att jag blir mer och mer flyktbenägen. jag behöver det skrivna ordet, poesin. syre som man inte behöver sila genom normer och påprackade sociala regler innan det rusar ner i lungorna.
när jag inte har tillgång till det darrar jag som en kulspruta i maktens händer.
så jag dränker mig i böcker och formuleringar av Oscar Wilde och tänder lysdioderna runt mitt fönster i hopp om att någon berättelse ska hitta dit, sätta sig ner på mitt fönsterbleck och vila sin späda fågelkropp, komma in till mig med sagoskatter under sina vingar.

tills det händer hittar du mig
där ljuset klyver din logik.

(glitter från samma fallna stjärnbild)

2006-01-17T20:52:00.000+01:00

jag avskyr det nog rätt rejält.
brist i kommunikation, svalda ord, att prata om krig & fred som om de inte vore just vad de är - någonting inom oss som vi måste kämpa mot och för hela tiden.
& de där väggarna sväljer mig, slukar, människorna där slukar mig och jag känner bara att jag måste ut. om nu snaran inte är så hårt åtdragen som ni hävdar, så visa mig det.

"Bruise,
pristine,
serene,
we were born to lose."

Hurray.
Jag passar inte in på den skolan. skolan passar inte mig och jag passar inte i skolan. Skola överhuvudtaget, jag funderade på det.
Enkelt sagt: det är bara inte min grej, min miljö.
Det är ju inte ens verkligt, det känns så surrealistiskt att gå runt i de där rummen efter scheman och krav och läsa om och skriva om saker för att jag ska kunna få ett lyckat liv (översättning: ett lyckat jobb, för jobb = liv eller hur?) de bara manipulerar en till möjlig framgång & sedan upptäcker man att det är ju inte det här livet går ut på.
pangbomkrasch, VA?

Jag vill inte skriva om kriser och konflikter och annat i världen, alla sår.
Det hjälper inte ett enda dugg, gör ingen jävla skillnad.
Om det är något jag kan göra är det väl för fan att vara där själv isåfall.

Jag vet, jag måste alltid bitas när koppel, krav och förväntningar och måsten kommer för nära min hals.
Jag kan bara inte hjälpa det.
If you can't handle it, well then that's to bad for you.

Jag vill se Narnia igen. Alla hjälpmedel som finns för att fösa sagorna in i mitt liv igen. Min värld.

Merde. Jag ville följa med till gbg, till Tingeling, behöver fylla på mitt glitterförråd.. andas med någon i tystnad utan förakt eller medlidande.
Samhörighet som extra planterad rymd i mellanrummen mellan hjärtslagen.

Men det har hänt en tuff sak, Suveränt Pjiff Ögonblick ^^ Kim spelade på Öppet Hus och nu har äntligen någon med inflytande hört henne, det var på tiden. Hon ska spela på Kafé Station med backup och band och allt och det är så Jaaaaa, för hon förtjänar det verkligen, hon är den mest talangfulla människa jag känner.

(<--- pedagogisk bild på Lenore eftersom det är henne jag skriver om. Och för att hon är så bra. Och allt. Och ser och hör sånt som ingen annan gör.)

Och hon är min koompiiiis. Måste gå runt och skryta om henne. "Jag kääänner henne! Hon där! Hon är så bäst, hihi, och så musikalisk, jaa, du borde avguda hennes låtar! och.. nämnde jag att jag känner henne?"
Kanske ska spela på Visfestivalen också :D
Jag älskar när någon i min närhet är lycklig. Och blir sedd.

2006-01-15T02:32:00.000+01:00

jag borde ha vänt tillbaks dygnet för snart en vecka sedan.
fortsätter istället ägna mig åt att suga svärtan ur nätterna tillsammans med stearinljus, vinglas, djupblå pärlor & musik.

jag tränar på mitt sätt att närma mig poesin.
i min långsamma avslappning sen ångestklorna drog sig ur min hud tror jag att jag har utvecklat egna klor, alldeles för långa för att jag ska kunna ta i något eller någon på ett sätt som inbjuder till minsta lilla vänliga monolog.
de enda kärleksakter jag känts vid är de destruktiva.

tittade på "Stage Beauty" tidigare inatt, med bland annat Claire Danes som spelar Julia i "Romeo+Julia" i Baz Luhrmanns version (mannen som även gjorde "Moulin Rouge"), och jag tror jag föll lite kär i den.
men det gör jag i alla filmer som handlar om skådespeleri, scenen och identiteter och roller, & Shakespeare får gärna vara inblandad.
nu måste jag ta upp mitt teaterjag igen, oh ja.

jag höll på att hoppa på ett tåg idag igen förresten. ett förbipasserande, dörrarna var öppna. januarikväll, avgaslukt och röda mattor inne i tågfoajén, tala om dragningskraft för flyktbenägna..

2006-01-12T14:46:00.000+01:00

"I hennes värld
är hon helt klädd i vitt"
Känner för att åka till ett land där det regnar. Jag saknar regnet.
England, har du plats?
Thåström som medicin intravenöst genom mina drömmar, lite pengar & ett tåg.
That was just a dream.
Jag är inte helt säker på varför min bandspelar spelar R.E.M - Losing my religion på repeat, jag måste ha tryckt på knappen en hel massa med gånger. Och jag kan inte sluta. När jag inte kan skriva så övergår jag till melankoliskt poesidrömmande a lá tidigt franskt 80-tal.
det är så typiskt mig, varje viskning, varje vaken minut.
jag ramar in allt med glitter, och struntar i vad jag ramar in. tar det sedan med mig var jag än går, som min käraste ägodel.
jag har många käraste ägodelar. de sprider ut sig runt mig ibland som hot. men oftast lugnar de mig.

(Bowie paus)

"Femme fatales emerged from shadows
To watch this creature fair
Boys stood upon their chairs
To make their point of view"

jag läser noveller av duktiga människor, både unga och äldre, förbluffas och avundas. och förbannar mig själv och undrar om jag någonsin kommer att kunna skriva igen.
om jag ska lyckas samla ihop någon slags handling av skärvorna som ligger överöverallt.
jag kan inte det där med handling, bildspråk är det enda språk jag behärskar. i möjlig mån kan jag skapa en handling (omedvetet) genom symbolik och olika slags bilder, men det är först i efterhand jag kan se det. att det blev en mer konkret berättelse.
då känns det ändå som om det gått fel, jag vill inte vara en sån slags poet/författare som har en handling och utgår ifrån den när de skriver, att de utgår från att de måste ha en handling, att språket riktar sina pilar mot målet att skapa en handling, att inte själva språket är i centrum.
men sådan har jag aldrig varit, jag behöver, jag kräver saker av orden, av poesin, samtidigt som jag ibland bara vill att den ska finnas till hands, vara passiv, gå bredvid. att dess blotta existens ska lugna mig.

(Cinema Strange paus ^_^)

det är nödvändigt för mig att språket är i centrum, inte handlingen.
för att jag tror på att genom språk & symbolik så växer en handling fram, språket och symbolik och bildspråk är en handling i sig.
och det underbara med det är att det inte är någon särskild handling, inte en handling som bara kan uppfattas på ett enda sätt, som man kan sammanfatta på baksidan till ett bokomslag, är att det gör en utopi av tolkningsmöjligheter möjlig.
och ingenting är fel, ingen tolkning kan vara fel.
för det är ju du som läser, det är du som bestämmer, det är ju du som har orden i din hand och kan göra vad du vill med dem.
författaren har skrivit dem, och på något vis har de fortsatt till just dig.
och då är det dina. de är ditt ansvar, dina drömmar eller dina mardrömmar.
din revolt eller din anpassning - kanske båda på samma gång.
ingen kan komma och rätta till din vision, peta runt i den, ingen kan komma och säga att det är fel, just den saga som du skapar.
fiktionen i din verklighet.

& den här texten som har exploderat långsamt i mitt hjärta och pulserat runt som skavande bitar, fragment av ord, som skapat arytmi som inte ens läkarna har förstått, den har verkligen börjat tära på mig.
det verkar inte som om jag kommer att kunna plocka ut den, plocka ut den och sätta ihop den.
jag behöver det. jag behöver lugna hjärtslag. hjärtslag som har tillgång till trygghet och förnimmelsen av helhet.
vetskapen om någonting annat än rytmstörningar och mörkernerver.
jag hoppas det inte är sant, att det inte överensstämmer,
"Det är mitt eget fel
vad som än händer med mitt hjärta
för jag har alltid vetat att du inte skulle stanna."

2006-01-10T01:51:00.000+01:00

hrmpf. sömnlöshet är ingen glamorös drog i längden direkt.
& mina ljus brinner alltid ut innan jag hunnit somna.
& ingen musik når in, har dessutom så ont i öronen så allt ljud är bara smärtsamt.

men febriga drömmar om en vacker nästan osynlig pojke som är kär i mig är bra skit.
jag vill sova så jag kan drömma.
dagdrömmerier kan inte brodera med samma stygn, de fäster inte lika bra.
och de glittrar inte.

de som propagerar för vakenhet 24/7 är sellouts..

2006-01-09T01:50:00.000+01:00

"Jag tror nog inte på sorg Johanna,
jag tror på att flyga, bort, över allt det där som gör ont.. Ibland är det bara svårt att lyfta."

Tingeling. Du sitter närmast hjärtat, precis bredvid Bowie och orden.
Och pulserar, jag kan svära på att jag känner dina hjärtslag ibland, nätter när mörkret aldrig frågar utan bara tar för sig. Jag känner dem, de är som morsesignaler.
Du fattas mig.

och orden.. jag önskar att de skulle komma till mig. Komma tillbaks.
komma tillbaks och slita loss natten från mina ögon, låta den rasa som kristaller och kol till marken.

min hud kliar.

jag började teckna på våran karta förbi stjärnorna inatt (alla vill till stjärnorna, vi vill förbi)
att förklara, få tillbaks känseln. beskriva en väg ut härifrån.

det är så sorgligt att vara sjuk och det är så kallt ute och allt är så jävla Joni Mitchell - River fast Allison Crowes version är bättre, mer piano, mer piano för min syrefattiga själ.
förresten vill jag ha varm choklad & marschmallows. fucking word, hur stavar man det ens? MARSMALLOWS. från och med nu har jag döpt om det, det heter marsmallows.
för allt ifrån Mars är suveränt.

"you're the blessed,
we're the Spiders from Mars"

no oxygen

2006-01-08T14:06:00.000+01:00

naturligtvis.
jag är sjuk och låg vaken hela natten i feber och andetagsnöd, somnade kring sex och vaknade vid elva, utan syre utan syre utan syre.
när metaforerna blir verklighet vill man mest vara så liten det går och försvinna i röken från ljusen och cigaretterna.

sår i näsan, sår i halsen, sår i bröstkorgen.
det här är en jävla söndag.

2006-01-06T18:44:00.000+01:00

"and he knew, that one day.. the whole stinking world
would be theirs"

jag har varit hos Lenore, kom hem för ett tag sen.

suverän brist på sömn.

suveränt gammalt vitt vin.

suveräna versioner av kärlek på kassett.

suverän skymning.

suveräna sagofigurer som blir anarkister i min bröstkorg.

suverän natthimmel.

suverän volym.

suverän revoltism.

suverän absinthgrön dröm.

suverän lysande blå rökstege.

suveräna slocknade gränder 01:02.

glitter, glitter, glitter.

jag vill stanna i den här världen, vi ändrar ingenting nu.
vi låter det vara såhär.

jag fick skjuts hem, och då blev vi påkörda av en aningens förvirrad kille precis när vi skulle svänga ut på en väg. det surrealistiskt, jag satt och drömde och var allmänt rusig, och plötsligt smäller det väldigt högt, och mitt huvud flyger bakåt och smäller i sätet och studsar tillbaka.
reaktion: aj?
men nu har huvudvärken gått över, och det gick bra med bilen. men inte för han som körde på oss, den blev kvaddad framtill.

en bilolycka och en ännu inte förtärd middag senare så väntar jag på Maria, hon led av tristess och ska komma hit en stund.

hoppas det börjar snöa inatt.

I ljuset ifrån scenen

2006-01-05T17:17:00.000+01:00

Curt Wild är vackrastivärlden idag. & alla andra dagar också.

& jag känner mig sådär igen.
som om någon eller något skurit upp en skåra i mig och allt som skulle kunna vara koboltblått, spetslent, poetiskt och vackert och bra imploderar
& allt mörker som härjar i bröstet som en vass kam som inte kan sluta portionera ut mina hjärtslag i avlånga sylvassa skärvor kommer ut halvdant, och jag kan inte låta bli att tappa ut det, kan inte sluta. och fel ord används och flera ord rinner ut omärkta och tas inte i munnen alls, och de landar på golvet och går sönder på en gång, eller fastnar i lungorna och blir till frånvaro på huden - att frysa & sen är jag någonstans mellan att skratta och försvinna in längre in i vardagsdunklet igen och att känna hur hjärtat hotar med att krackelera.
och alla dessa utbrunna förkolnade ljusvekar vars svärta gör mina fingrar & natten till en del av sorgen jag inte vill fläcka ner något mer med.
(jag är ledsen men jag måste röra vid)

och när slutar dessa jantelagsutövare att tortera min själ med sitt sätt? mina öron och ögon får ont av detta sätt att vara, medvetet tillbakadraget, martyraktigt, "neej, jag är inte bra. självklart är JAG inte bra, inte på något vis alls, nej nej nej, jag tänker inte så."
res dig upp, ta tag i ballongen, flyg, strö glitter över gråskalorna, kom igen!
sjung "man kan lägga sig ner, tänka: här ligger jag och duger"

"och med vacklande steg kliva på den där bussen
den här gången be chauffören gastrampa er till ett land
där mjukheten inte längre behöver krypa in i bagageutrymmet,
där det enda ordet som finns kvar i lagböckerna,
är

"tjo!"

Att citera Bob Hansson är nog det bästa jag kan göra i såna situationer, när du inte vill erkänna att du visst är bra. Bob Hanssons poesi är bra till mycket. Räddar de flesta dagar, räddar mig från saker och räddar mig till saker.
(Wow, jag är så frigjord just nu att jag känner att jag måste trippa runt barfota en stund och lägga mig på golvet och se saker ur nya vinklar.) .. vilket faktiskt är något jag ofta brukar göra.

"andas är att klättra upp i ett träd och släppa taget,
bre ut sina nyckelben och försvinna.

sväva iväg helt utan
skam i kroppen, vråla

"blåbärsdag""

Cest le malaise du moment, lépidémie qui sétend

2006-01-05T03:10:00.000+01:00

kan inte sluta vara trött och nerdrogad, förstår inte vad som gör att min hjärna bara känns som sår, socker och tjock tung blodig dimma.
jag är: påkörd av mörkret, tung och trött, allt som ryms i min tystnad skriker efter midnatt.
läser några gamla dikter av Öijer och hittar syre att hälla ner i min hals, hittar lite räddning i glansigt tyg.

dagens soundtrack: Kristian Anttila

"Ligg min lilla flicka
in i finger sticka
det viskas i alla hörn att TV:n är död och Kärleken blivit fri
Sitt min lilla docka, bit för bit jag plockar
det syns ifrån alla fönster att Skolan brinner och Sanningen flyr för sitt liv"

& jag tänker inte lämna poesins sida förrän den vaknat, jag tänker stanna kvar och vaka vid dess sida, hoppas på att respiratorn snart inte behövs längre. den violetta näringen

"det syns ifrån alla fönster att Böckerna brinner och Ordet flyr för sitt liv"

I look like shit, men jag vill ändå inte stanna här, vill gå ut, få vara med någon annan någon annanstans, & inte kvävas av att inte kunna känna mina revben tydligt eftersom all hud är ivägen, eller hur?
jag behöver hög volym, högt av allt, mycket av allt, mest.
jag kunde inte somna igår, shakespearianska drömmar slingrade sig runt benen, feber.

jag hittar ju aldrig min penna som syns på svart papper så jag gav upp det och gjorde en annan version av det, och nu är det ivägskickat.
brevet och poesin till Isobel.
nu har jag Elinas present kvar, är lite orolig över om hon kommer att gilla den.
Regnbågsflickan ringde, vackert att du är hemma igen ^^

jag har gjort sesam & cashewpasta, smörgåspålägg, det är hur goth som helst. & så har jag invigt en del thingys, mostly illa komponerade låtar på min för tillfället försummade gitarr.

& skapat en blogg, ibland är det skönt att vara lite allmänt illamående ("we're all stars now, in the dope show") och spy ut vad som helst och allting i cyberrymden.